Räkna på föräldraledigheten

Insåg nu när min lön kommit in till Försäkringskassan och jag ville testa planeringsverktyget på deras hemsida att jag gjort något av en tankevurpa när jag tänkt ut hur vi ska ta ut föräldraledighet. Min utgångspunkt har varit fem dagar i veckan men av någon anledning har jag inte valt föräldraledighet på röda dagar, fast jag rent teoretiskt skulle kunna göra det. När jag matade in uppgifterna i planeringsverktyget tog mina dagar slut jättesnabbt eftersom verktyget inte brydde sig om att utesluta helgdagarna.

Detta fick mig att ifrågasätta varför jag inte skulle ta helgdagarna. Ska jag ha mindre pengar en månad som har många helger, eller hur tänkte jag där? Samtidigt räcker ju inte föräldraledigheten särskilt långt om jag tar fem dagar i veckan. Kanske borde vi ignorera de röda dagarna och ta fyra dagar i veckan rakt av istället?

Mina beräkningar ger att jag ska ha tagit ut 170 dagar när det är dags för sambon att ta över. Sambon skulle i sin tur har tagit ut 166 dagar när inskolning på förskola borde kunna beräknas vara färdig. Detta ger att vi båda har cirka 70 dagar kvar var när det är dags för förskolan att börja.

Är det rimligt med 70 dagar kvar var? Är det mycket eller lite? Får intrycket av alla som sparar jättemycket första året och bara tar ut en dag i veckan att de har hur mycket som helst kvar när barnet väl börjar förskolan. Eller så tar de ut så lite per vecka för att de är hemma så länge efter att barnet blivit ett år och det går på ett ut... Jag vet inte och det känns jobbigt att redan nu planera för så långt i framtiden.

Att våga konfrontera

Häromdagen kommenterade jag hos Ett tigerliv att jag tycker det är bra med personer som är engagerade på Facebook och vågar ta diskussion. Själv drar jag mig för att sticka ut hakan och blir rejält stressad om jag väl skulle göra det.

Men häromdagen tyckte jag ändå det var ett bra tillfälle att protestera i en diskussion som pågick på svägerskans Facebook. Hon och hennes sambo har tidigare skrivit mer eller mindre halvrasistiska saker. Den här gången handlade det om tomteförbudet i luciatåget i en skola i Skåne. Skolledningen ville ha ett mer traditionellt svenskt luciatåg och förbjöd därför barnen att klä ut sig till tomtar och pepparkakor. Helt klart ett beslut som kan ifrågasättas, jag skulle nog också bli irriterad om det hände på vår skola.

Men ska man ifrågasätta det får man ju göra det på de grunder som skolledningen lägger till. De vill som sagt ha ett traditionellt luciatåg, gå tillbaka mer till hur det brukade vara förr i tiden innan så många av barnen vill vara annat än lucia, tärna och stjärngosse, en förändring som jag upplever har inträffat sedan jag var barn. Där tycker jag att skolledningen helt enkelt får hänga med i tiden och acceptera förändringar, precis som alla som är rädda för att nya influenser blandas in i vår kultur får göra.

Att då börja skriva saker som ”nu får vi väl inte fira jul längre”, ”snart tar de väl bort kycklingarna och påskäggen på påsken också” och att det här är omvänd rasism när vi inte får vara svenskar längre, som en annan av sambons släktingar klämde till med känns helt verklighetsfrämmande. Vaddå ta bort svenska traditioner, det var ju svenska jultraditioner man ville behålla. Just den retoriken de använde är ju just den som rasisterna använder när de upplever att vi anpassar oss till andra kulturer för mycket. Det är som om de bara läst rubriken, ignorerat vad som står i artikeln och dragit sina egna slutsatser. I slutet förnekade svägerskan att hon skulle ha skrivit något rasistiskt, det hade ju inte varit någon som ens nämnt rasism förrän jag tog upp det hade hon mage att påstå. Där var jag tacksam för sambons inlägg i diskussionen om att det faktiskt varit den andra släktingen som dragit in det. Men även alla kommentarer innan det var ju åt det hållet, även om själva ordet inte nämndes.

En intressant sak här är att titta på mina egna reaktioner i det hela, hur jag upplever situationen när jag väljer att ta konflikten. Som jag skrev i första stycket så blir jag stressad bara över att ha gett mig in i diskussionen – hjärtklappning när jag postat inlägget och liknande. Samtidigt går jag och undrar ifall de är arga på mig, trots att det ju är de som har postat puckade åsikter som jag skulle kunna vara arg på dem för. Just min konflikträdsla är något jag helt klart behöver jobba med.

Diskussionen slutade med svägerskans styvsons kommentar ”Snart får vi inte fira jul längre”. All diskussion hade gått honom helt över huvudet, precis som för de flesta andra som var inblandade. Tvivlar starkt på att någon fattade poängen.

Äntligen upp från soffan

Igår var första dagen jag mådde helt bra på två veckor. Så otroligt skönt att inte behöva ligga på soffan och må dåligt. Enda fördelen skulle väl vara att foglossningen faktiskt verkar ha blivit bättre av det hela, men den lyckan varade inte så länge. Redan idag har jag börjat känna av den igen.

Nu är jag tillbaka på jobbet igen och det känns som två stressiga veckor fram till jul. Redan när jag blev sjuk låg jag efter och nu är det ännu värre. Det känns som om projektledaren hela tiden är missnöjd. Kanske inbillning från min sida, men det gör att jag hela tiden känner mig steget efter. Jag gör en sak han vill men sen är det ändå något mer som saknas.

Julen har krypit upp på mig utan att jag hunnit märka det. Om två veckor är det jul och jag känner ingen julstämning direkt. Sambon satte upp en julstjärna vid soffan åt mig på första advent. Först andra advent orkade vi ta tag i resten av dem, trots att jag gillar dem så mycket. I vanliga fall brukar jag redan i november börja längta efter julbaket men i år har jag varit för upptagen och sen dålig för att hitta intresset. Den här veckan ska vi i alla fall baka lussebullar med mandelmassa och apelsin, det ska bli roligt.

Hur ska vi veta redan nu?

Jag tycker det är jättesvårt med besluten inför föräldraledigheten. Hur många dagar innan barnets beräknade ankomst bör jag sluta jobba? Några dagar? En vecka? Två veckor? Just nu är jag mer inne på några dagar än några veckor men vem vet hur jag mår då. Samtidigt måste ju min chef få veta så han kan planera verksamheten. Många mödrar runt omkring mig verkar tycka att två veckor är ganska lagom. En kollega sa att jag ju inte behöver ta föräldraledighet då, jag kan ju ta semester, för jag kommer ju ändå behöva ta ut semester det året. Men det är ju skillnad på att dryga ut föräldraledigheten med semester och att ta den innan barnet har kommit. Hon verkade inte se det.

Sen är det lite samma sak med föräldraledighetens längd. Vi tänker oss åtta månader var. Det blir sexton månader totalt. Är det för lite? Sambons systrar reagerade med att det var jättemycket, för de hade bara haft råd att vara hemma ett år, sen blev det förskola (jag hade trott att de skulle reagera på att sambon skulle ta ut så stor andel som 50%, så blev lite förvånad där faktiskt). Våra norska vänner lät också sitt barn börja i barnehagen vid cirka tolv månaders ålder. Men jämfört med de flesta andra så verkar sexton månader vara ganska lite. Många sparar ju dessutom en massa dagar så att kvinnan bara tar ut lite under det första året. Behöver man ha kvar så många dagar? Är det något vi missar?

Husägare

Efter månader är husjakten slut. Det känns bra även om jag gillade att leta hus. Jag var inte alls lika stressad som sambon. Han var bitvis ganska uppgiven på slutet och tänkte att vi aldrig skulle hitta vårt hus, medan jag inte alls har så bråttom från lägenheten egentligen.

Under dessa månader har vi fått ändra oss ganska mycket ifråga om vad vi vill ha. Vi gick in i husjakten med tanken att vi absolut inte skulle behöva renovera något i början. Huset vi nu har skrivit köpekontrakt på är allt annat än modernt och det är i stort behov av renovering.

Å andra sidan är istället läget mycket bättre än många andra hus som vi har tittat på. Det ligger halvnära stan och jag har nog till och med närmare jobbet än vad jag har idag även om sambon inte har samma tur. Priset är också mycket bättre än många andra hus vi har tittat på. Så bara vi överlever renoveringarna tror jag att vi kan få det jättebra där. Största nackdelen är att inflyttningsdagen är bara drygt två veckor före beräknat förlossningsdatum. Kan bli en tuff period där med både flytt, graviditet och barnafödsel.

Äntligen!

I natt låg jag i sängen och försökte somna. Vi hade båda hållit varandra vakna alldeles för länge med tanke på hur tidigt vi skulle upp. Till slut somnade sambon medan jag fortfarande låg vaken. Då, helt plötsligt, kände jag hur något rörde sig i magen precis till höger om vänster höftben. Äntligen gav sig bebisen tillkänna, helt fantastiskt! Jag la handen mot stället där det rört sig och kände sen flera gånger till hur den rörde sig.

De senaste veckorna har varit lite jobbiga just för att det nu gått så pass lång tid sedan förra ultraljudet och vi går båda och är lite oroliga för att något ska ha hänt sedan dess. Magen är så pass liten att det går att komma undan med den som bara lite tjock, vilket ju också bidragit till oron. Nu känns det lite mindre nervöst inför ultraljudet senare i veckan. 

Att dela på föräldradagarna

Nina Ruthström, vars återkomst till bloggandet jag är mycket glad över, skriver vettigt om individualiserad föräldraförsäkring.  Jag har själv inte riktigt bestämt mig för ifall jag tycker att föräldraförsäkringen ska delas rakt av mellan föräldrarna, men jag tror inte heller att det handlar om ekonomin i första hand när de flesta heterosexuella föräldrapar bestämmer att kvinnan ska vara hemma. Folk verkar ha väldigt många, i deras ögon rationella, skäl till varför just kvinnan ska vara hemma oavsett om det är kvinnan eller mannen som tjänar mest.

Jag är nöjd med den fördelning jag och sambon har kommit överens om. Vi har hela tiden från början varit klara över att vi ska dela lika även om han blev förskräckt över hur lite inkomst han skulle få när han väl började räkna på det. Sett ur den ekonomiska aspekten är vi ett ganska traditionellt par där mannen tjänar mest även om jag inte är en låginkomsttagare. Visst kommer det påverka vår ekonomi att stanna hemma, men den stora skillnaden är att en av oss är hemma, inte att han är hemma lika länge som jag.

En sak jag undrar är över ifall vi kommer få konstiga reaktioner över hur kort tid jag är hemma och hur lång tid sambon är hemma. Vi bryter ju mot normerna rejält där. Särskilt när det gäller tiden jag kommer vara hemma. Att män är hemma relativt länge är inte så konstigt, men jag har fått intrycket av att det brukar kombineras med att kvinnan ändå är hemma bortåt ett år.

Snart dags för ultraljud igen

Om drygt en vecka får vi äntligen göra den efterlängtade ultraljudsundersökningen. Vi har gått och längtat ett bra tag nu på en bekräftelse att det står bra till där inne. Vilket vi ju så klart hoppas att vi får, men man vet ju aldrig. Magen har börjat växa lite nu, men den är ändå ganska liten. Jag har dessutom svårt att avgöra vad som är mage från "före" och vad som är bebismage även om sambon försöker övertyga mig om att det handlar om bebismage. Om några veckor hoppas jag att jag kan känna av sparkar och det blir ju en bekräftelse i sig. Nu befinner vi oss något sorts vänteläge där man inte märker så mycket förutom andfåddhet och att jag börjat bli väldigt trött igen.

Att känna sig svag

Min huvudvärk gör att jag känner mig svag. Jag skäms nästan för att meddela jobbet att jag behöver vara borta igen. Ingen klagar, men det är ändå som om jag känner mig som sämre än de andra för att jag är borta så mycket.

När jag äntligen fick medicin som hjälpte kändes det jättebra. Inte bara för att jag slapp smärtorna utan för att jag skulle kunna gå till jobbet även när jag var sjuk, så jag kunde känna att jag bidrog bättre på jobbet.

Nu när jag är gravid kan jag ju inte längre ta medicinen. Informationen är lite knapphändig. En av medicinerna ska man kunna ta under första trimestern, den andra efter första trimestern, fast ingen är ju särskilt bra att ta alls när man är gravid. Hittills har jag undvikit annan medicin än paracetamol, men å andra sidan har jag inte haft den allra allvarligaste huvudvärken ännu.

I början hade jag inte huvudvärk alls och jag började hoppas att det var borta. Jag hade hört att man kunde slippa sin migrän under graviditeten. Men från ungefär vecka nio kom den tillbaka och nu har jag det nästan mer än vad jag hade förut. De senaste fem dagarna har jag haft det jag tror kan klassas som migrän tre gånger och en extra huvudvärk en av dagarna. En dag har jag mått helt bra.

När huvudvärken började igen var en av mina första tankar just det att jag känner mig svag som inte kan jobba normalt, att jag behöver annan medicin som funkar även nu så jag kan jobba. Men efterhand har jag insett att det ju egentligen är knäppt. Jag kan inte äventyra vårt barns hälsa för att jag ska jobba. Då är det bättre att vara hemma sjuk den dagen.

Likabehandlingsarbete satt på undantag

Det var inför att vi skulle ha en temaeftermiddag om företagets likabehandlingsarbete som jag läste likabehandlingsplaneni våras. Den hade ett antal brister och de åtgärder som fanns där kändes väldigt tandlösa och som om de egentligen inte påverkade något på det stora hela. Jag blev inspirerad och läste på en hel del och skickade in ett förslag till arbetsgruppen.

Allt detta gjorde att jag såg fram emot temamötet och blev besviken när det ställdes in för att företaget inte kunde få fram någon som kunde hålla i det just då. Istället skulle det hållas i höst. Nu är det skjutet på obestämd framtid. Jag frågade cheferna idag vad som händer och fick till svar att nu med organisationsförändringen på gång så är det inte så mycket värt att träffas en hel eftermiddag och dessutom är båda cheferna väldigt upptagna. De hinner inte. Det sista argumentet köper jag men inte att organisationsförändringarna på något sätt skulle frånta mötet sin relevans.

Skälet till att cheferna från första början initierat det här mötet var att vi i medarbetarenkäten hade fått dåliga värden just på detta område. Jag var inte en av dem som hade satt dåligt där, men jag tror nog att jag kommer göra det i år.

Att dela lika

Sambon hade tidigare en ganska vag uppfattning om vad han skulle få i föräldrapenning. Inte särskilt inläst på reglerna tänkte han väl att han skulle få 80 procent av lönen, eller i alla fall nästan med tanke på att han är strax över gränsen. Sen får man väl bortse från bonusen, men att det ändå skulle vara ok varje månad. Sen när han satte sig ner och verkligen räknade på Försäkringskassans hemsida gick sanningen upp för honom. Han hade inte förstått att när vi väljer att ta bara fem dagar i veckan istället för sju så blir ju det bara drygt 70 procent av vad vi kunde få om vi tagit sju dagar i veckan.

Jag är glad att vi långt innan han gjorde dessa beräkningar redan hade bestämt att vi ska dela lika på föräldraledigheten. Annars kan jag tänka mig att han hade börjat tveka om vi hade börjat i den ekonomiska änden. Att räkna på hur mycket man förlorar är väldigt tråkig matematik. Jag kan förstå att föräldrar som bryr sig mindre om att dela lika blir avskräckta när de ser hur ekonomin påverkas i de fall mannen tjänar mest. Det gör mig glad att min sambo och jag har samma värderingar och att vi inte låter det här påverka.

Svartsjuk

Systern är också gravid, några veckor efter mig. Får man vara lite svartsjuk? Jag hade velat vara ensam om det lite till, haft det enda barnbarnet till våra föräldrar ett lite längre tag. På något sätt känns det som om jag som bor här borta är lite längre ifrån resten av familjen även mentalt. De har bott tillsammans länge och träffas ofta. Ett enda barnbarn här skulle ha gjort att de vill hälsa på oftare. Ett till barnbarn en kvart bort skulle ta en del uppmärksamhet ifrån oss.

För systern är inte längre fokus att bli moster utan mamma. Så klart. Det är ju samma sak för mig.

Samtidigt är jag ju glad för deras skull och vill absolut inte att något ska gå dåligt för dem. Ett barn just nu är inte det bästa för dem när det gäller jobb och boende. Men å andra sidan har systern aldrig brytt sig så jättemycket om sånt. Det var hon som uppmuntrade mig att försöka bli gravid igen när jag pluggade. Åtminstone en av dem har fast jobb, det är ju snäppet bättre än hur läget var tidigare i år.

Jag försöker tänka att vi kan dela erfarenheter, gå igenom detta tillsammans. Sen kommer våra barn växa upp tillsammans, om än på avstånd och förhoppningsvis komma nära varandra. Det kommer bli bra. Fast ibland kan jag inte låta bli att känna mig lite självisk.

Poängen med hälsosamtal

Många MVC verkar erbjuda hälsosamtal ganska tidigt i graviditeten, ibland i grupp. Det verkar i första hand handla om alkohol, rökning och kost. Min spontana reaktion är att det känns ganska värdelöst att gå dit. Lite som inskrivningen på fertilitetskliniken där vi fick information om vad som skulle hända, bokade nästa möte, fick en pappersblankett att fylla i inför nästa möte samt fick en remiss till spermaprov. Resultatet blev en timme tappad arbetstid och inte så mycket mer. De hade lika gärna tagit informationen över telefon, lagt upp blanketterna på hemsidan och skickat remissen utan att vi kom förbi.

Vad finns det egentligen att säga om alkohol och rökning? Visst, jag förstår att man vill komma åt dem som faktiskt röker och dricker även efter ett graviditetsbesked, men det gäller att man gör det på ett sätt som inte gör att den stora majoriteten inte känner sig omyndigförklarad. När det gäller kost finns det så klart mer att säga, men har man läst Livsmedelsverkets rekommendationer känns det också lite onödigt.

En önskan många gravida har är någon sorts bekräftelse på att det står rätt till med fostret. Man vill känna att man kommer vidare, förbi den farliga tiden. Ett hälsosamtal kan troligtvis hjälpa till på det sättet. Man får en första kontakt med mödravården vilket gör att åtminstone en milstolpe är avklarad och man får en chans att få lite av sin oro stillad. Men jag tror inte det skulle hjälpa för mig. Visst ser jag fram emot det första mötet, men det handlar ju mer om att komma vidare i graviditeten, inte att ha mötet för mötets skull. Fick jag ett ultraljud tidigt i graviditeten skulle det vara en annan sak, men så länge ingen kan säga att det ser bra ut med barnet så kan jag lika gärna ta första mötet några veckor senare och förhoppningsvis få lite mer ut av det.

Tankar om vikten

Inför graviditeten har jag försökt att gå ner i vikt men inte lyckats så bra. Som mest två kilo men de kom tillbaka med råge under sommaren. Det oroar mig att gå upp för mycket i vikt, dels för att jag inte ska kunna gå ner det efter graviditeten, men också för att jag är rädd att bli för tung för mina knän och fötter som redan mår dåligt.

Väl hemma från sista semesterresan, med graviditetsdiabetes i åtanke, beslöt jag mig för att skärpa till mig med vad jag äter. Senaste veckan har jag verkligen ansträngt mig. Trots alla framdukade bakverk på jobbet har jag lyckats hålla mig till nyttigheter. Jag har även lyckats komma iväg till gymmet flera gånger och det känns jättebra.

När jag läser om viktnedgång under graviditet på olika forum verkar reaktionerna vara väldigt negativa. Man ska inte banta! utropas det på så många ställen. Det skadar barnet! Men vad är banta egentligen? Viktnedgång innebär ju inte nödvändigtvis att man gör det på ett skadligt sätt. För mig finns inte att under en kort period plåga mig för att få ner min vikt, utan jag vill hitta ett sätt att leva hälsosamt. Vanligtvis är jag bara för svag och när prinsesstårtan står där till fikat är det så lätt att tänka att det är ok, bara den här gången. Problemet är att nästa gång kommer så snabbt igen. Det finns alltid något undantag att göra.

Efter en vecka vägde jag nästan två kilo mindre än vad jag började på, trots att jag inte upplever att jag har lidit av mina uppoffringar. Istället är jag stolt över att jag förmått mig att tacka nej till alla godsaker och att jag gör framsteg på gymmet. Jag inser så klart att jag nog kommer börja gå upp om ett tag, men det känns bra att jag har gjort vad jag kan för att stärka kroppen inför det.

Oro för graviddiabetes

När jag hörde av mig till MVC för att boka tid för inskrivning frågade barnmorskan på slutet ifall det var något jag undrade över. Jag förklarade då att jag hade haft högt blodsocker före graviditeten och tagit medicin mot det för att sätta igång ägglossningarna. Detta borde ju innebära en högre risk för graviddiabetes om jag redan från början har högt blodsocker. Hon verkade inte se detta som något problem alls och sa att de inte kollade för graviddiabetes förrän vecka 30. Skälet till detta var att det är först på slutet som det brukar uppstå och som man behöver behandla symptomen. Hon frågade om jag hade några riskfaktorer när det gäller graviddiabetes och jag sa att jag dessutom är överviktig med BMI 26. Hon tyckte inte det var tillräckligt utan de brydde sig mest om sådana som hade minst 35 i BMI.

Själv tycker jag det känns väldigt märkligt att inte göra något tidigare. Man borde ju förebygga om inte annat istället för att jag fortsätter leva som förut och sen om 20 veckor upptäcker de att oj då, du hade visst graviddiabetes. Nu kan ju jag tänka själv och inse behovet av att förebygga och har redan försökt anstränga mig när det gäller bättre kost och träning (om man inte räknar förra veckan då, hjälp vad det gick ner onyttigheter på resan!) men det blir ju lite att famla i blindo. Jag kommer inte ha någon aning om vad mitt blodsocker är och ifall jag oroar mig i onödan eller om jag gör för lite.

Men jag tänkte ändå att det kanske fanns en poäng i det hon sa. Det kanske inte spelar någon roll ifall man har graviddiabetes tidigare eller man kanske inte ens utvecklar det tidigare än mot slutet av andra trimetern. Några snabba googlingar gav mig det här svaret:
Om man är gravid är det viktigt att blodsockret ligger så bra som möjligt för att fostret ska utvecklas bra. Det är särskilt viktigt under graviditetens första tre månader.
Källa: 1177

Känns ju inte jättebra att vänta när de skriver att det är extra viktigt just nu. Vore intressant att veta mer om bakgrunden till 1177:s uppgifter.

Det ska börjas i tid...

Svägerskan publicerade bild på facebook på sin bebis som åt glass.17 likes och en massa kommentarer om hur elak mamma var som inte lät honom äta mer. Jag låter bli att kommentera och slås istället av hur olika vi är.

Våra barn lär inte få smaka sött förrän vid ett års ålder. Vid tre månaders ålder, som svägerskans bebis är, skulle vi inte ens ge något annat än bröstmjölk och ersättning. Livsmedelsverket och WHO tycker att man ska vänta till sex månaders ålder med smakportioner. Jag har också hört en del råd om fyra månader. Hur som helst så är barnet yngre än så i alla fall. Och ingen skulle nog föreslå att man tar glass som första smakportion, snarare säger de att man ska låta bli första året.

Det fungerade

När vi tog kontakt med kliniken kände jag mig lite tvungen att, både inför oss själva, kliniken och omvärlden, motivera varför vi tog kontakt så tidigt. Jag börjar ju bli lite gammal, mensen är oregelbunden och dessutom, skulle vi verkligen vänta ett år så är det ju mitt i sommaren och då hinner det ju säkert bli höst innan vi kommer igång... Så där gick jag och tänkte. Men ändå drog vi ut på det ganska länge innan vi tog kontakt.

Nu är jag jätteglad över att vi tog kontakt så pass tidigt att vi hann starta en behandling före sommaren. Redan första cykeln blev kortare så jag fick känslan av att Metforminet hade hjälpt. Nästa cykel kollade vi också efter ägglossning och lyckades för första gången på jättelänge faktiskt identifiera när den inträffade. Det fungerade!

Men det räcker ju så klart inte med att ha fått igång ägglossningarna, man ska ju lyckas få till en befruktning också. Och det gick! På andra försöket efter inledd behandling är vi nu gravida och ser fram emot en aprilbebis.

Andras föräldraskap

Vi har haft besök av sambons syster med familj i några dagar och det har fått oss att reflektera över barnuppfostran. Efteråt, i samtal med sin mor, sa sambon just det, med det lite försiktiga tillägget att man kanske inte ska ha åsikter om andras föräldraskap när man själv inte har barn. Hon höll genast med om att nej, det ska man verkligen inte. Och därmed var det samtalsämnet avslutad.

Hemma fortsatte istället diskussionen. Jag tycker visst att man måste kunna ha åsikter om andras föräldraskap. Skulle någon slå sitt barn är det olagligt och jag får så klart tycka att det är fel att göra så, även om jag inte har barn. Det finns många saker som är lagliga men som jag tycker är olämpliga. Samtidigt är jag ödmjuk inför det faktum att barn är olika och kan vara svåra att hantera. När det är svårt att få barnet att gå och lägga sig på kvällen eller att äta accepterar jag att jag inte kan veta hur det skulle vara för mig själv om jag vore i samma situation.

Det jag i första hand reagerade på var att båda föräldrarna hade ett väldigt auktoritärt föräldraskap. Det var många hårda ord och lite tålamod. Detta gällde särskilt det större barnet. Jag upplevde det som att de kränkte henne flera gånger varje dag. Om jag var förälder skulle jag inte vilja att relationen mellan mig och mitt barn var sådan att barnet kände sig förorättad och orättvist behandlad så ofta som jag gissar att hon gjorde. Visst uppstår situationer när man som förälder måste sätta gränser, men det måste ändå finnas bättre sätt att säga ifrån.

Något särskilt sambon reagerade på var att fadern i familjen överlät mycket ansvar på modern. Han kunde bara gå undan, ibland utan ett ord, ibland med en lam ursäkt om varför det var hon som skulle ta hand om barnen just då.

När det gällde säkerhet fanns det också en del saker vi reagerade på. Vi upplevde dem som lite slappa där, tex lämnade de stora barnet i vårt ansvar under en längre tid utan att säga till att de skulle vara borta så länge. När vi var och badade var det ännu värre. Helt plötsligt gick pappan bara därifrån trots att det hade varit han som vaktade det större, knappt simkunniga barnet som var en bit bort i vattnet.

Slutligen så var de ju så klart väldigt bestämda gällande vad en pojke gör och vad en flicka gör. Vid ett tillfälle gav den yngsta ifrån sig ett väldigt gällt och högt ljud och blev då tillsagd att sluta med motiveringen "Du är ju en pojke". Vad är det för något? Hade det varit ok att låta så om man är flicka? Anser pappan att det är så flickor och kvinnor låter? Så klart inte! Jag ångrar att jag inte påpekade det, men det är alltid så lätt att vara efterklok, som jag skrev om i Att bemöta bekantas konstiga åsikter. Vid ett annat tillfälle skulle flickan välja ett klistermärke och pappan bröt emellan och snodde åt sig det blå klistermärket åt sonen.

Kanske vågar ta medicinen mer nu

En intressant iakttagelse är att när jag läser gamla inlägg här är att jag kopplar min brist på ägglossning till att jag varit tvungen att ta Naproxen när jag har haft migrän. Nu när jag vet att jag har PCO och att det var därför ägglossningarna uteblev känner jag mig nog tryggare med att faktiskt ta medicinerna när jag behöver dem. Det är skönt att inse.

En glad gubbe

I veckan fick vi vår första smiley på länge, dvs positivt resultat på ägglossningstestet. Min syster har tidigare sagt att vi inte borde göra såna test, att det bara är stressande. Även gynekologen tyckte att vi kunde låta bli, mest med hänvisning till att det blir dyrt, men hon verkade också tycka att de är onödiga.

Vi lät bli första månaden efter läkarbesöket men den här månaden ändrade vi oss. Jag kände att jag ville ha bekräftelse på att jag fungerade. Om den stora svårigheten med att bli med barn ligger i att jag inte har ägglossning vill jag ju så klart veta om jag har det eller inte. Att få veta att medicinen har haft effekt gör mig tryggare, inte mer stressad.

Sen att dessutom veta när detta inträffar och inte bara att det inträffar känns också skönt. Nu vet vi att vi gjort vad vi kan den här månaden. Bara vänta och se. Inget behov av att gå och oroa oss över att vi borde ha sex den närmaste veckan. Vi kan ha det när vi vill istället.

Likabehandlingsarbetet - vad hände?

Så vad hände med mina kommentarer på företagets jämställdhetsarbete? Inte jättemycket tyvärr. Min kollega skickade vidare det jag skrivit till de andra i gruppen. De var tacksamma för feedback och lät positiva, men jag tolkade det ändå inte som om det medförde en så stor förändring. De har reviderat baserat på mina kommentarer, men avslutar med att säga att "någonstans får vi bestämma att den är klar för i år", med hänvisning till att det är ett levande dokument så den kommer ju ändå att fortsätta utvecklas.

Nu har jag ju inte sett slutresultatet ännu, kollegan sa att han skulle skickade det till mig så snart han själv fick se det. Jag uppfattar det som att mycket ansvar för att driva arbetet ligger på cheferna, chefer som kanske inte är särskilt insatta alls i sånt här. Väldigt stor betydelse verkar ligga på att cheferna ska gå igenom likabehandlingsplanen med sin avdelning. Jag kan inte komma ifrån att jag tycker den innebär ett cirkelresonemang. Företagets likabehandlingsplan anger att vi ska ha jämställdhet och mångfald och detta ska uppnås genom att vi går igenom likabehandlingsplanen en gång om året. Den hänvisar i princip bara tillbaka till sig själv utan några andra vettiga åtgärder.

I höst ska vi ha ett avdelningsmöte om just likabehandlingsarbete. Chefen kom inte ens ihåg att det heter "likabehandling"utan var tvungen att fråga tidigare nämnd kollega. Lyckligtvis har de insett sina begränsningar och försöker få in en extern diskussionsledare. Ska bli intressant att se hur det blir, men jag är lite rädd att jag kommer bli besviken.

Jämställdhetsarbete på jobbet

Jag har för första gången läst företagets likabehandlingsplan och det väckte många tankar kring just det här med likabehandlingsarbete på en arbetsplats. Min första reflektion var faktiskt att planen känns väldigt tandlös. Frågan är om det brukar stå så mycket mer.

Jag läste Nina Åkestams tips kring jämställdhetsplan härom veckan och sett ur det perspektivet antar jag att planen ändå får anses tillräcklig även om jag tycker en del formuleringar hade kunnat gjorts på annat sätt. Många av de mål som berörs handlar inte om likabehandling specifikt. I Ninas förslag på text står till exempel ”Kvinnor och män ska ha samma lön, förmåner och möjligheter till fortbildning”. Företagets text kring kompetensutveckling är istället helt könsneutral och det är medarbetare som nämns. Att fler medarbetare får möjlighet till kompetensutveckling innebär inte att det blir en rättvis fördelning mellan könen. Att alla medarbetare får sin utvecklingsplan uppdaterad varje år året hindrar inte heller könsdiskriminering.

Det krävs att cheferna går in i detta arbete med rätt attityd och kunskap, annars finns ju risken kvar att inget ändras. Att i princip inte genomföra något arbete inriktat på likabehandling under året förutom att informera om likabehandlingsplanen, för att sedan mäta attityder från år till år och hoppas på en höjning känns inte så genomtänkt. Nu hårddrar jag det hela lite grann, men i princip är upplägget på det sättet, i alla fall när det gäller det allmänna arbetsklimatet och huruvida alla jobbar på lika villkor.

Eftersom jag känner en i jämställdhetskommittén på företaget skrev jag ner mina kommentarer på det chefsmaterial som har tagits fram inför diskussionerna ute på avdelningarna. Efter en veckas skrivande lite då och då blev det ett riktigt långt brev om vad de borde tänka på och ändra. Jag fick sätta mig in i området ganska mycket från grunden, för även om jag har grundkunskaperna till viss del har jag ändå inte läst särskilt mycket om likabehandlingsarbete på arbetsplatser utan mer om feminism i allmänhet.

Mycket av det material som finns är på en mer övergripande nivå. Vad ska man tänka på vid rekrytering, lönefrågor, kompetensutveckling, dvs de områdena som ska finns med i en jämställdhetsplan. Det jag letade efter, nämligen hur man kan jobba mer konkret med normer och attitydförändringar var ovanligare, men till sist lyckades jag ändå hitta några bra sidor. Jag sammanställer dem här så kanske de blir lättare att hitta för någon annan:
DO:s Aktiva åtgärder i arbetslivet
DO:s MedVerkan
RFSL Ungdoms BRYT! Ett metodmaterial om normer i allmänhet och heteronormen i synnerhet
Hälsa, arbete & kön handledning från Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
Rent allmänt fanns det bra information på http://do.se och http://jamstall.nu.

Behandling påbörjad

Så har vi äntligen varit på kliniken och fick veta lite mer om läget. Fästmannen har mer än dubbelt så många spermier han behöver och riktigt pigga är de också. Undersökningen av mig visade att jag har någon lätt form av PCO. 

Jag hade funderat över risken att jag har det tidigare, men tyckte inte att jag hade tillräckligt med symptom. Läkarens sätt att diagnostisera det gjorde mig lite förvånad, för jag hade lurats av namnet - polycystiskt ovariesyndrom. Jag trodde faktiskt att det handlade om cystor, inte att det är att äggblåsorna ser ut på ett visst sätt.

Jag blev skickad på blodprov och ska även tillbaka för att kontrollera att äggledarna inte är blockerade. Känns inte särskilt roligt, men antar att det bara är att stålsätta sig. Är de inte blockerade skulle det mest vara obehagligt, men är de blockerade skulle det vara värre. 

Behandlingen just nu är att äta Metformin för att stabilisera blodsockret och detta skulle då på något sätt hjälpa till att få igång ägglossningarna. Fast nu läste jag precis på wikipedia att det inte ska fungera. Frågan är vilka källor man kan lita på. Å andra sidan har jag ju oroat mig för att få diabetes, precis som min mamma, så Metforminet är ju alltid något som kan hjälpa mot det. Fast jag vill ju så klart ha något som hjälper oss med ägglossningsproblemet först och främst.

Ett första steg

Dag 32 idag och det är först idag som jag reflekterar över att jag hittills inte tänkt på att jag kanske borde göra ett graviditetstest. Istället har jag mest utgått från att det inte blivit något denna månad heller. Ägglossningstesterna har inte visat något alls, jättesvaga streck under hela perioden jag tagit dem. Kanske borde jag ha fortsatt ta dem ännu längre, men när de tog slut efter lite mer än två veckor orkade jag inte köpa nya.

Igår var vi för ett första möte på en barnlöshetsklinik. Ganska meningslöst möte egentligen, enda effekten var att jag kom 40 minuter för sent till jobbet och att jag slipper använda en skrivare på jobbet för att skriva ut hälsodeklarationsblanketten vi ska lämna in på det första ”riktiga” mötet. Fästmannen fick en remiss till spermaprov men det hade han ju lika gärna kunnat fått över telefon.

Rekommendationerna är att vänta ett år innan man söker hjälp, men vi kom fram till att det var osmart att ta det mitt i sommaren, då hinner det bli september innan vi kommer någon vart. Har kvinnan oregelbunden mens eller är över 35 så ska man höra av sig redan efter ett halvår. Även om jag inte är 35 år ännu börjar jag ju närma mig och att mensen är knäpp har jag ju vetat i ett halvår. Borde kanske hört av oss ännu tidigare i och med det, men på något sätt känns det lite som om vi är fåniga och överdriver som går dit redan. Lite som att vi borde ha fler perfekta ”ägglossning kombinerat med sex”-tillfällen för att det ska räknas som om vi har problem. Om vi inte ens lyckas tajma det, kan vi ens påstå att vi har problem? Lite så... Samtidigt, lyckas jag inte identifiera ägglossningen mer än hälften av gångerna kanske det faktiskt är så att vi har problem.

Nu verkar det ta mer än en månad innan vi får komma tillbaka dit, då är vi i slutet av maj eller början av juni och då har det faktiskt gått nästan ett år sedan jag slutade med p-ringen. Vi hörde nog av oss i ganska bra tid i alla fall, känns skönt att faktiskt få kolla upp att det står rätt till med oss. Eller få reda på vad som är fel.

Att bemöta bekantas konstiga åsikter

Anna skriver ett gästinlägg om jämställdhet på sin väns blogg och får en slev av de gamla vanliga motargumenten plus lite extra krydda i form av någon som faktiskt tycker att det är fint med en man som tar hand om kvinnan och då så klart tjänar mer än henne, om hon ens jobbar.

Men det jag reagerar över är snarare hennes väns åsikter. Jag har tänkt en hel del på sistone om hur man ska hantera diskussioner i detta ämne med vänner och bekanta. Jag är intresserad av ämnet och har läst mycket om det. I skrift skulle jag nog kunna försvara mina åsikter ganska bra. Men det är svårare att prata om det. Jag kanske inte är helt beredd på att det ska komma och de kan vara så kategoriska i sina åsikter.

När vännen T var på besök i vintras råkade Bechdel-testet komma upp i samtalet och hennes kommentar efter att ha fått det förklarat för sig var att det där lät ju lite väl ultrafeministiskt. Det blev ingen vidare diskussion om det och det grämer mig lite. Jag tycker det är tragiskt att mannen är sådan norm i film att man inte ens reagerar på avsaknaden av självständiga kvinnor.

På vi var ute ett gäng från jobbet för ett tag sedan var det två personer i sällskapet som verkligen fann varandra i åsikten om att feminismen har gått för långt och att män ju måste få vara män och kvinnor kvinnor. Det gick så långt att en av dem berättade att hon vägrar byta glödlampor hemma för det är en mans uppgift. Stämningen i diskussion och det totala samförståndet mellan de två inblandade gjorde att jag verkligen inte ville ge mig in i den även om jag försökte lite i början. Sen gav jag upp. En annan i sällskapet undrade vad de pratade om och jag informerade henne lite raljant om att hon hade ett problem eftersom hon ju bor ensam och därför inte har någon man som kan byta glödlamporna åt henne. Då blev hon som sagt detta först väldigt upprörd och började med hög röst säga åt mig att sluta ljuga och lyssna på vad hon sa istället. Men det var ju precis det hon hade sagt tidigare.

I helgen hamnade vi också lite oväntat i en diskussion om hur det här med hen och jämställdhet går för långt och begränsar barn när man förbjuder typiska pojk- och flickleksaker och allt ska vara så neutralt. Den här gången gjorde jag en ansträngning att försöka få dem att förstå att det inte är på det sättet, att det istället handlar om att erbjuda fler möjligheter än att begränsa till sådant som är typiskt för barnets kön. Det bisarra i den här situationen var ju dessutom att det här föräldraparet i handling gör just det. Deras äldsta sons favoritfärg var rosa och barnen fick leka med prinsesskläder och så vidare. De är alltså för, i praktiken, men på något sätt hade de lyckats bli emot i alla fall.

Sällan har jag hört någon som verkligen begränsar på det sättet, oftast hör man istället motståndarna säga att andra gör det och det är det som mycket av deras argumentation bygger på. Detta föräldapar hade just ett sånt exempel. Någon släkting hade blivit väldigt upprörd vid tanken på att köpa en barbie till en flicka och fick på så sätt manifestera alla feminister som påstås vilja göra alla barn till en grå massa. Svårt att bemöta, även om jag försöker påpeka att det bara är ett exempel och knappast något som någon större massa försöker införa.

Det vill verkligen inte låta sådana påståenden stå oemotsagda, men ibland är det så svårt att få till en bra diskussion om det.

Hur hinner andra städa?

- Hur kemikaliestädar man sin lägenhet, frågar Hanna på radio den inbjudna experten.

Fan, jag hinner ju inte ens städa vanligt. Städning finns alltid på listan över saker vi borde göra men sällan prioriterar. Vi tar tag i det värsta, men det går sällan hela vägen. Stökigheten håller sig då på ungefär samma nivå, men jag blir aldrig nöjd. I helgen pratade vi om fönsterputsning, familjen tyckte vi skulle ägna måndagens ledighet åt det. Jag deklarerade med en gång att det inte fanns någon som helst chans att jag tänkte göra det. Det finns så många fler saker som har högre prioritet än att ta hand om fönstrena, även om man bara ser till städning.

När jag hör om tidsanvändningsstudien från SCB och tiden som folk lägger ner på hushållsarbete i snitt per dag så har jag svårt att förstå hur de har den tiden att lägga. Andra funderingar jag får är ifall den ojämställdhet som förekommer för hushållsarbete också gäller oss, på ett omedvetet plan. Fästmannen har ett väldigt tydligt ställningstagande för att vi ska göra lika mycket. Om jag någon gång säger att jag kan laga mat själv, för jag ser ju att han har mycket med jobbet eller något sånt så protesterar han bestämt och säger att vi ska göra lika mycket. Jättebra inställning.

Helt lika blir det ju å andra sidan inte, frågan är åt vilket håll det svänger. Jag kanske är det stora undantaget i SCB:s undersökning eftersom jag är så jäkla seg på att städa. Eller så faller vi in i könsnormerna här, jag har faktiskt inte koll. Igår tog jag en vända på stan och handlade mat. När jag väl kommit hem la vi ner lika mycket tid på att laga maten, diska och åka och köpa det jag glömt när jag var i affären. Jag vek dessutom ihop de nytvättade handdukarna. Detta ger övervikt till mig igår. Å andra sidan fixade han matlådorna senare på kvällen, det var han som hade hängt upp handdukarna på tvättställningen förra veckan och dessutom var det han som lagade kvällsmat i förrgår medan jag spelade dataspel.

Antagligen har vi båda en känsla av att den andre gör mer och båda har lite dåligt samvete för att det ser ut som det gör hemma. Jag tror vi har goda förutsättningar för något så när jämställdhet i hemmet.

Väntan på rätt dag

Dag 17. Woman log har markerat dagen med en blomma. Ägglossningstesten säger å andra sidan ingenting. Det andra strecket är knappt synligt. Förra månaden var dag 17 den dag då teststrecket var som starkast, även om det aldrig blev lika starkt som kontrollstrecket.

Systern tycker det är onödigt och till och med dumt att hålla på att leta efter ägglossningen med test. Själv tycker jag det är en bra idé. Åtminstone i teorin, om vi hade haft bättre tur när det gäller att hitta den. Hon tror att det skapar onödig stress att leta efter ägglossningen och hade dessutom hört att testen inte gör utslag förrän det egentligen redan är försent.

Själv skulle jag tycka det var mer stressande att inte ha någon aning om när det var dags. Det är ju bara att ligga regelbundet svarade hon, men vi orkar faktiskt inte varannan dag hela tiden. Vet man att det är dags kanske man gör en extra ansträngning men hela tiden fungerar faktiskt inte.

Att de skulle ge utslag för sent tror jag inte heller, av instruktionerna att döma så inträffar ägglossningen 1-2 dagar efter positivt test. Fast just nu är det mest frustrerande att det ska vara så svårt att ens få utslag. Jag är ju alltid lite orolig att det inte ens ska bli någon ägglossning, särskilt med tanke på att jag tog naproxenen förra veckan.

Dra ner på spelandet

Jag har funderat en del på sistone över spelandet. När jag var tillsammans med förra pojkvännen var det hela tiden en källa till konflikt. Nu är det istället något jag och fästmannen gör tillsammans. Mängden speltid i veckan har helt klart ökat och det får mig att tänka lite. Förr fick jag ju jämt höra att jag var spelberoende och hade ett problem. Ifrågasättandet är nu helt borta vilket är jätteskönt men samtidigt är det värt att själv reflektera över det då.

Jag tror ärligt inte att jag eller fästmannen har problem med överdriven mängd spelande. Kanske är lätt att säga så själv, att inte se sina egna brister. Sen jag och förra pojkvännen flyttade isär har spelandet spelat mindre roll. I min egna lägenhet var spelandet inte alls prioritet på något sätt. Istället tittade jag på tv-serier, läste bloggar och skrev själv. Självklart spelade jag också, men WoW har nog aldrig känts så oviktigt som det senaste året. Jag vet vad jag vill göra och jag är helt inställd på att vi kommer sluta raida när vi väl lyckas bli gravida och ta oss igenom en graviditet.

Ändå har det på sistone blivit för mycket. Senaste patchen har medfört en massa "måsten", eller i alla fall "borden" och jag lider av att inte hinna med allting jag vill göra, både i och utanför spelet. Vi har pratat lite om det och idag hade han tänkt till på egen hand. Slutsatsen han nått var att jag inte skulle göra något extra i spelet den här veckan förutom raidandet. Det kändes både skönt och befriande.

Ytterligare en förlorad månad?

Jag vaknade i morse vid femtiden och kände att det här blir ingen bra dag. Huvudvärken fanns där även om den inte hade blommat ut ordentligt ännu. Jag tog min paracetamol och gick och la mig igen. När jag hade huvudvärk sist, förra veckan, vaknade jag med både huvudvärk och mens och kunde då konstatera att det var en perfekt dag för migrän. Det är bara de första dagarna i månaden som är säkra för naproxen, vid alla andra tillfällen försöker jag undvika det. I den information jag har hittat står det att man kan ta ibuprofen och liknande substanser (dvs naproxen) menscykelns första dagar, men efter några dagar riskerar det att hämma ägglossningen.

Idag, nio dagar senare, kändes det som en dålig idé att ta naproxen och jag undvek det i det längsta. Men framåt lunch när jag började gråta för att jag mådde så dåligt tyckte sambon att det var dags att ta till lite mer än paracetamol och jag höll med trots riskerna. Visserligen kräktes jag en kvart senare, så tabletternas effekt kanske inte blev så stor, men jag tog en till för säkerhets skull.

Snart är det dags att börja med ägglossningstesterna. Vi får se om det blir något den här gången. En gång när jag tog medicinen på dag tretton lyckades testerna aldrig påvisa någon ägglossning, så det känns som om risken finns i alla fall.

Ett rosa paket

I sambons släkt finns det en tydlig uppdelning mellan manligt och kvinnligt. Lillflickans rum är en överdos av rosa medan hennes lillebrors rum är väldigt blått. Stora pojken passade på att testa lite svart nagellack när hans mamma och storasyster hade det och fick en rejäl utskällning av sin morfar, för sånt har bara tjejer. Nyfödda pojkar ska ha blått blått blått.

Dessa tydliga åsikter i vad som passar sig för respektive kön provocerar mig. Jag har funderat på hur det kommer påverka vårt framtida barn. Tanken på att låta vår eventuelle son ha sina lila och blommiga kläder just när vi hälsar på, bara för att, har definitivt slagit mig.

I helgen fick jag för mig att korsa färggränserna lite. Vi hade med paket åt barnen och jag hade medvetet valt blått presentpapper åt storflickan och rosa åt storpojken. Jag vet faktiskt inte vad jag hade förväntat mig för reaktion. Kanske inte någon alls, kanske att de skulle ha utgått från att rosa var till flickan och blått var till pojken. Men jag hade definitivt inte förväntat mig att pojken vid åsynen av paketen skulle utbrista "Det rosa paketet är inte till mig va?!" Han blev alltså till och med orolig inför tanken att han skulle få något rosa.

En månad längre än genomsnittet

Sju månader tar det i snitt för par att bli gravida efter att de har börjat försöka. Vi började i juli på riktigt så nu har det gått åtta månader. I somras trodde vi nog att det skulle gå mycket lättare, men det kanske flesta som börjar försöka gör?

Inför systerns bröllop funderade vi på ifall vi skulle ha en liten bebis med oss, en bebis som vartefter veckorna gick blev yngre och yngre på bröllopsdagen. Till slut var bebisen inte ens född när det var dags för bröllopet, utan vi funderade istället över behovet av ambulanshelikopter till förlossningen från bröllopet ute i obygden. Sen började vi fundera över mina möjligheter att ta mig runt på platsen och styra upp saker och ting som höggravid. Numera har bröllopet inte längre någon betydelse för vår graviditet. Skulle jag vara gravid på bröllopet skulle jag inte ens behöva skaffa en klänning med utrymme för mage.

När jag tänker på det här med medelvärdet på sju månader för att bli gravid brukade jag förut undra ifall man ska räkna bort såna månader då man är ganska säker på att det inte fungerade, de gånger man är ganska säker på att man missade ägglossningen. I så fall kanske det skulle vara rimligare för oss att lägga på några månader. En månad för när jag reste bort utan att ägglossningstestet hade hunnit visa en glad gubbe, ytterligare en månad för när D inte lyckades få utlösning när han borde, en månad till för den gången jag tog en Naproxen dagen före ägglossningen som inte kom och så vidare. Fast alla har ju inte full koll på när det är dags att försöka, så sju månader i snitt måste nog också gälla såna som oss. Såna som oss som numera drar upp snittet.

Du är så fin

Apropå det här med att säga att andra är fina och att man ska undvika det för att minska utseendefokuseringen... Jag känner faktiskt inte igen mig i att ”Vad fin du är!” skulle vara en hälsningsfras. Jag har nog aldrig använt den och tror inte att jag ens har hört någon göra det heller.

Istället är det något jag och D säger till varandra som en kärleksförklaring - ”Du är så fin!” och det har ingenting med utseendet att göra alls. Jag tror att jag skulle kunna säga det till våra barn på samma sätt. Sen finns ju utseendehetsen så klart även i mitt liv, men det är inte jättetydligt sammanknippat med just ordet fin.

En nystart

De saker som tog upp mina tankar nästan jämt är nu passerat. Tvivlen över vilka val som är rätt har försvunnit. På ett sätt känner jag fortfarande vemod över att det som var är borta, men jag vill inte byta bort det jag har idag mot det jag hade.

Det jag skrev förut känns som ett helt annat liv. Därför känns det rätt att börja om på ett nytt ställe.