Ytterligare en förlorad månad?

Jag vaknade i morse vid femtiden och kände att det här blir ingen bra dag. Huvudvärken fanns där även om den inte hade blommat ut ordentligt ännu. Jag tog min paracetamol och gick och la mig igen. När jag hade huvudvärk sist, förra veckan, vaknade jag med både huvudvärk och mens och kunde då konstatera att det var en perfekt dag för migrän. Det är bara de första dagarna i månaden som är säkra för naproxen, vid alla andra tillfällen försöker jag undvika det. I den information jag har hittat står det att man kan ta ibuprofen och liknande substanser (dvs naproxen) menscykelns första dagar, men efter några dagar riskerar det att hämma ägglossningen.

Idag, nio dagar senare, kändes det som en dålig idé att ta naproxen och jag undvek det i det längsta. Men framåt lunch när jag började gråta för att jag mådde så dåligt tyckte sambon att det var dags att ta till lite mer än paracetamol och jag höll med trots riskerna. Visserligen kräktes jag en kvart senare, så tabletternas effekt kanske inte blev så stor, men jag tog en till för säkerhets skull.

Snart är det dags att börja med ägglossningstesterna. Vi får se om det blir något den här gången. En gång när jag tog medicinen på dag tretton lyckades testerna aldrig påvisa någon ägglossning, så det känns som om risken finns i alla fall.

Ett rosa paket

I sambons släkt finns det en tydlig uppdelning mellan manligt och kvinnligt. Lillflickans rum är en överdos av rosa medan hennes lillebrors rum är väldigt blått. Stora pojken passade på att testa lite svart nagellack när hans mamma och storasyster hade det och fick en rejäl utskällning av sin morfar, för sånt har bara tjejer. Nyfödda pojkar ska ha blått blått blått.

Dessa tydliga åsikter i vad som passar sig för respektive kön provocerar mig. Jag har funderat på hur det kommer påverka vårt framtida barn. Tanken på att låta vår eventuelle son ha sina lila och blommiga kläder just när vi hälsar på, bara för att, har definitivt slagit mig.

I helgen fick jag för mig att korsa färggränserna lite. Vi hade med paket åt barnen och jag hade medvetet valt blått presentpapper åt storflickan och rosa åt storpojken. Jag vet faktiskt inte vad jag hade förväntat mig för reaktion. Kanske inte någon alls, kanske att de skulle ha utgått från att rosa var till flickan och blått var till pojken. Men jag hade definitivt inte förväntat mig att pojken vid åsynen av paketen skulle utbrista "Det rosa paketet är inte till mig va?!" Han blev alltså till och med orolig inför tanken att han skulle få något rosa.

En månad längre än genomsnittet

Sju månader tar det i snitt för par att bli gravida efter att de har börjat försöka. Vi började i juli på riktigt så nu har det gått åtta månader. I somras trodde vi nog att det skulle gå mycket lättare, men det kanske flesta som börjar försöka gör?

Inför systerns bröllop funderade vi på ifall vi skulle ha en liten bebis med oss, en bebis som vartefter veckorna gick blev yngre och yngre på bröllopsdagen. Till slut var bebisen inte ens född när det var dags för bröllopet, utan vi funderade istället över behovet av ambulanshelikopter till förlossningen från bröllopet ute i obygden. Sen började vi fundera över mina möjligheter att ta mig runt på platsen och styra upp saker och ting som höggravid. Numera har bröllopet inte längre någon betydelse för vår graviditet. Skulle jag vara gravid på bröllopet skulle jag inte ens behöva skaffa en klänning med utrymme för mage.

När jag tänker på det här med medelvärdet på sju månader för att bli gravid brukade jag förut undra ifall man ska räkna bort såna månader då man är ganska säker på att det inte fungerade, de gånger man är ganska säker på att man missade ägglossningen. I så fall kanske det skulle vara rimligare för oss att lägga på några månader. En månad för när jag reste bort utan att ägglossningstestet hade hunnit visa en glad gubbe, ytterligare en månad för när D inte lyckades få utlösning när han borde, en månad till för den gången jag tog en Naproxen dagen före ägglossningen som inte kom och så vidare. Fast alla har ju inte full koll på när det är dags att försöka, så sju månader i snitt måste nog också gälla såna som oss. Såna som oss som numera drar upp snittet.

Du är så fin

Apropå det här med att säga att andra är fina och att man ska undvika det för att minska utseendefokuseringen... Jag känner faktiskt inte igen mig i att ”Vad fin du är!” skulle vara en hälsningsfras. Jag har nog aldrig använt den och tror inte att jag ens har hört någon göra det heller.

Istället är det något jag och D säger till varandra som en kärleksförklaring - ”Du är så fin!” och det har ingenting med utseendet att göra alls. Jag tror att jag skulle kunna säga det till våra barn på samma sätt. Sen finns ju utseendehetsen så klart även i mitt liv, men det är inte jättetydligt sammanknippat med just ordet fin.

En nystart

De saker som tog upp mina tankar nästan jämt är nu passerat. Tvivlen över vilka val som är rätt har försvunnit. På ett sätt känner jag fortfarande vemod över att det som var är borta, men jag vill inte byta bort det jag har idag mot det jag hade.

Det jag skrev förut känns som ett helt annat liv. Därför känns det rätt att börja om på ett nytt ställe.