En månad längre än genomsnittet

Sju månader tar det i snitt för par att bli gravida efter att de har börjat försöka. Vi började i juli på riktigt så nu har det gått åtta månader. I somras trodde vi nog att det skulle gå mycket lättare, men det kanske flesta som börjar försöka gör?

Inför systerns bröllop funderade vi på ifall vi skulle ha en liten bebis med oss, en bebis som vartefter veckorna gick blev yngre och yngre på bröllopsdagen. Till slut var bebisen inte ens född när det var dags för bröllopet, utan vi funderade istället över behovet av ambulanshelikopter till förlossningen från bröllopet ute i obygden. Sen började vi fundera över mina möjligheter att ta mig runt på platsen och styra upp saker och ting som höggravid. Numera har bröllopet inte längre någon betydelse för vår graviditet. Skulle jag vara gravid på bröllopet skulle jag inte ens behöva skaffa en klänning med utrymme för mage.

När jag tänker på det här med medelvärdet på sju månader för att bli gravid brukade jag förut undra ifall man ska räkna bort såna månader då man är ganska säker på att det inte fungerade, de gånger man är ganska säker på att man missade ägglossningen. I så fall kanske det skulle vara rimligare för oss att lägga på några månader. En månad för när jag reste bort utan att ägglossningstestet hade hunnit visa en glad gubbe, ytterligare en månad för när D inte lyckades få utlösning när han borde, en månad till för den gången jag tog en Naproxen dagen före ägglossningen som inte kom och så vidare. Fast alla har ju inte full koll på när det är dags att försöka, så sju månader i snitt måste nog också gälla såna som oss. Såna som oss som numera drar upp snittet.