Att känna sig svag

Min huvudvärk gör att jag känner mig svag. Jag skäms nästan för att meddela jobbet att jag behöver vara borta igen. Ingen klagar, men det är ändå som om jag känner mig som sämre än de andra för att jag är borta så mycket.

När jag äntligen fick medicin som hjälpte kändes det jättebra. Inte bara för att jag slapp smärtorna utan för att jag skulle kunna gå till jobbet även när jag var sjuk, så jag kunde känna att jag bidrog bättre på jobbet.

Nu när jag är gravid kan jag ju inte längre ta medicinen. Informationen är lite knapphändig. En av medicinerna ska man kunna ta under första trimestern, den andra efter första trimestern, fast ingen är ju särskilt bra att ta alls när man är gravid. Hittills har jag undvikit annan medicin än paracetamol, men å andra sidan har jag inte haft den allra allvarligaste huvudvärken ännu.

I början hade jag inte huvudvärk alls och jag började hoppas att det var borta. Jag hade hört att man kunde slippa sin migrän under graviditeten. Men från ungefär vecka nio kom den tillbaka och nu har jag det nästan mer än vad jag hade förut. De senaste fem dagarna har jag haft det jag tror kan klassas som migrän tre gånger och en extra huvudvärk en av dagarna. En dag har jag mått helt bra.

När huvudvärken började igen var en av mina första tankar just det att jag känner mig svag som inte kan jobba normalt, att jag behöver annan medicin som funkar även nu så jag kan jobba. Men efterhand har jag insett att det ju egentligen är knäppt. Jag kan inte äventyra vårt barns hälsa för att jag ska jobba. Då är det bättre att vara hemma sjuk den dagen.

Likabehandlingsarbete satt på undantag

Det var inför att vi skulle ha en temaeftermiddag om företagets likabehandlingsarbete som jag läste likabehandlingsplaneni våras. Den hade ett antal brister och de åtgärder som fanns där kändes väldigt tandlösa och som om de egentligen inte påverkade något på det stora hela. Jag blev inspirerad och läste på en hel del och skickade in ett förslag till arbetsgruppen.

Allt detta gjorde att jag såg fram emot temamötet och blev besviken när det ställdes in för att företaget inte kunde få fram någon som kunde hålla i det just då. Istället skulle det hållas i höst. Nu är det skjutet på obestämd framtid. Jag frågade cheferna idag vad som händer och fick till svar att nu med organisationsförändringen på gång så är det inte så mycket värt att träffas en hel eftermiddag och dessutom är båda cheferna väldigt upptagna. De hinner inte. Det sista argumentet köper jag men inte att organisationsförändringarna på något sätt skulle frånta mötet sin relevans.

Skälet till att cheferna från första början initierat det här mötet var att vi i medarbetarenkäten hade fått dåliga värden just på detta område. Jag var inte en av dem som hade satt dåligt där, men jag tror nog att jag kommer göra det i år.

Att dela lika

Sambon hade tidigare en ganska vag uppfattning om vad han skulle få i föräldrapenning. Inte särskilt inläst på reglerna tänkte han väl att han skulle få 80 procent av lönen, eller i alla fall nästan med tanke på att han är strax över gränsen. Sen får man väl bortse från bonusen, men att det ändå skulle vara ok varje månad. Sen när han satte sig ner och verkligen räknade på Försäkringskassans hemsida gick sanningen upp för honom. Han hade inte förstått att när vi väljer att ta bara fem dagar i veckan istället för sju så blir ju det bara drygt 70 procent av vad vi kunde få om vi tagit sju dagar i veckan.

Jag är glad att vi långt innan han gjorde dessa beräkningar redan hade bestämt att vi ska dela lika på föräldraledigheten. Annars kan jag tänka mig att han hade börjat tveka om vi hade börjat i den ekonomiska änden. Att räkna på hur mycket man förlorar är väldigt tråkig matematik. Jag kan förstå att föräldrar som bryr sig mindre om att dela lika blir avskräckta när de ser hur ekonomin påverkas i de fall mannen tjänar mest. Det gör mig glad att min sambo och jag har samma värderingar och att vi inte låter det här påverka.

Svartsjuk

Systern är också gravid, några veckor efter mig. Får man vara lite svartsjuk? Jag hade velat vara ensam om det lite till, haft det enda barnbarnet till våra föräldrar ett lite längre tag. På något sätt känns det som om jag som bor här borta är lite längre ifrån resten av familjen även mentalt. De har bott tillsammans länge och träffas ofta. Ett enda barnbarn här skulle ha gjort att de vill hälsa på oftare. Ett till barnbarn en kvart bort skulle ta en del uppmärksamhet ifrån oss.

För systern är inte längre fokus att bli moster utan mamma. Så klart. Det är ju samma sak för mig.

Samtidigt är jag ju glad för deras skull och vill absolut inte att något ska gå dåligt för dem. Ett barn just nu är inte det bästa för dem när det gäller jobb och boende. Men å andra sidan har systern aldrig brytt sig så jättemycket om sånt. Det var hon som uppmuntrade mig att försöka bli gravid igen när jag pluggade. Åtminstone en av dem har fast jobb, det är ju snäppet bättre än hur läget var tidigare i år.

Jag försöker tänka att vi kan dela erfarenheter, gå igenom detta tillsammans. Sen kommer våra barn växa upp tillsammans, om än på avstånd och förhoppningsvis komma nära varandra. Det kommer bli bra. Fast ibland kan jag inte låta bli att känna mig lite självisk.