Poängen med hälsosamtal

Många MVC verkar erbjuda hälsosamtal ganska tidigt i graviditeten, ibland i grupp. Det verkar i första hand handla om alkohol, rökning och kost. Min spontana reaktion är att det känns ganska värdelöst att gå dit. Lite som inskrivningen på fertilitetskliniken där vi fick information om vad som skulle hända, bokade nästa möte, fick en pappersblankett att fylla i inför nästa möte samt fick en remiss till spermaprov. Resultatet blev en timme tappad arbetstid och inte så mycket mer. De hade lika gärna tagit informationen över telefon, lagt upp blanketterna på hemsidan och skickat remissen utan att vi kom förbi.

Vad finns det egentligen att säga om alkohol och rökning? Visst, jag förstår att man vill komma åt dem som faktiskt röker och dricker även efter ett graviditetsbesked, men det gäller att man gör det på ett sätt som inte gör att den stora majoriteten inte känner sig omyndigförklarad. När det gäller kost finns det så klart mer att säga, men har man läst Livsmedelsverkets rekommendationer känns det också lite onödigt.

En önskan många gravida har är någon sorts bekräftelse på att det står rätt till med fostret. Man vill känna att man kommer vidare, förbi den farliga tiden. Ett hälsosamtal kan troligtvis hjälpa till på det sättet. Man får en första kontakt med mödravården vilket gör att åtminstone en milstolpe är avklarad och man får en chans att få lite av sin oro stillad. Men jag tror inte det skulle hjälpa för mig. Visst ser jag fram emot det första mötet, men det handlar ju mer om att komma vidare i graviditeten, inte att ha mötet för mötets skull. Fick jag ett ultraljud tidigt i graviditeten skulle det vara en annan sak, men så länge ingen kan säga att det ser bra ut med barnet så kan jag lika gärna ta första mötet några veckor senare och förhoppningsvis få lite mer ut av det.

Tankar om vikten

Inför graviditeten har jag försökt att gå ner i vikt men inte lyckats så bra. Som mest två kilo men de kom tillbaka med råge under sommaren. Det oroar mig att gå upp för mycket i vikt, dels för att jag inte ska kunna gå ner det efter graviditeten, men också för att jag är rädd att bli för tung för mina knän och fötter som redan mår dåligt.

Väl hemma från sista semesterresan, med graviditetsdiabetes i åtanke, beslöt jag mig för att skärpa till mig med vad jag äter. Senaste veckan har jag verkligen ansträngt mig. Trots alla framdukade bakverk på jobbet har jag lyckats hålla mig till nyttigheter. Jag har även lyckats komma iväg till gymmet flera gånger och det känns jättebra.

När jag läser om viktnedgång under graviditet på olika forum verkar reaktionerna vara väldigt negativa. Man ska inte banta! utropas det på så många ställen. Det skadar barnet! Men vad är banta egentligen? Viktnedgång innebär ju inte nödvändigtvis att man gör det på ett skadligt sätt. För mig finns inte att under en kort period plåga mig för att få ner min vikt, utan jag vill hitta ett sätt att leva hälsosamt. Vanligtvis är jag bara för svag och när prinsesstårtan står där till fikat är det så lätt att tänka att det är ok, bara den här gången. Problemet är att nästa gång kommer så snabbt igen. Det finns alltid något undantag att göra.

Efter en vecka vägde jag nästan två kilo mindre än vad jag började på, trots att jag inte upplever att jag har lidit av mina uppoffringar. Istället är jag stolt över att jag förmått mig att tacka nej till alla godsaker och att jag gör framsteg på gymmet. Jag inser så klart att jag nog kommer börja gå upp om ett tag, men det känns bra att jag har gjort vad jag kan för att stärka kroppen inför det.

Oro för graviddiabetes

När jag hörde av mig till MVC för att boka tid för inskrivning frågade barnmorskan på slutet ifall det var något jag undrade över. Jag förklarade då att jag hade haft högt blodsocker före graviditeten och tagit medicin mot det för att sätta igång ägglossningarna. Detta borde ju innebära en högre risk för graviddiabetes om jag redan från början har högt blodsocker. Hon verkade inte se detta som något problem alls och sa att de inte kollade för graviddiabetes förrän vecka 30. Skälet till detta var att det är först på slutet som det brukar uppstå och som man behöver behandla symptomen. Hon frågade om jag hade några riskfaktorer när det gäller graviddiabetes och jag sa att jag dessutom är överviktig med BMI 26. Hon tyckte inte det var tillräckligt utan de brydde sig mest om sådana som hade minst 35 i BMI.

Själv tycker jag det känns väldigt märkligt att inte göra något tidigare. Man borde ju förebygga om inte annat istället för att jag fortsätter leva som förut och sen om 20 veckor upptäcker de att oj då, du hade visst graviddiabetes. Nu kan ju jag tänka själv och inse behovet av att förebygga och har redan försökt anstränga mig när det gäller bättre kost och träning (om man inte räknar förra veckan då, hjälp vad det gick ner onyttigheter på resan!) men det blir ju lite att famla i blindo. Jag kommer inte ha någon aning om vad mitt blodsocker är och ifall jag oroar mig i onödan eller om jag gör för lite.

Men jag tänkte ändå att det kanske fanns en poäng i det hon sa. Det kanske inte spelar någon roll ifall man har graviddiabetes tidigare eller man kanske inte ens utvecklar det tidigare än mot slutet av andra trimetern. Några snabba googlingar gav mig det här svaret:
Om man är gravid är det viktigt att blodsockret ligger så bra som möjligt för att fostret ska utvecklas bra. Det är särskilt viktigt under graviditetens första tre månader.
Källa: 1177

Känns ju inte jättebra att vänta när de skriver att det är extra viktigt just nu. Vore intressant att veta mer om bakgrunden till 1177:s uppgifter.

Det ska börjas i tid...

Svägerskan publicerade bild på facebook på sin bebis som åt glass.17 likes och en massa kommentarer om hur elak mamma var som inte lät honom äta mer. Jag låter bli att kommentera och slås istället av hur olika vi är.

Våra barn lär inte få smaka sött förrän vid ett års ålder. Vid tre månaders ålder, som svägerskans bebis är, skulle vi inte ens ge något annat än bröstmjölk och ersättning. Livsmedelsverket och WHO tycker att man ska vänta till sex månaders ålder med smakportioner. Jag har också hört en del råd om fyra månader. Hur som helst så är barnet yngre än så i alla fall. Och ingen skulle nog föreslå att man tar glass som första smakportion, snarare säger de att man ska låta bli första året.