Tankar om vikten

Inför graviditeten har jag försökt att gå ner i vikt men inte lyckats så bra. Som mest två kilo men de kom tillbaka med råge under sommaren. Det oroar mig att gå upp för mycket i vikt, dels för att jag inte ska kunna gå ner det efter graviditeten, men också för att jag är rädd att bli för tung för mina knän och fötter som redan mår dåligt.

Väl hemma från sista semesterresan, med graviditetsdiabetes i åtanke, beslöt jag mig för att skärpa till mig med vad jag äter. Senaste veckan har jag verkligen ansträngt mig. Trots alla framdukade bakverk på jobbet har jag lyckats hålla mig till nyttigheter. Jag har även lyckats komma iväg till gymmet flera gånger och det känns jättebra.

När jag läser om viktnedgång under graviditet på olika forum verkar reaktionerna vara väldigt negativa. Man ska inte banta! utropas det på så många ställen. Det skadar barnet! Men vad är banta egentligen? Viktnedgång innebär ju inte nödvändigtvis att man gör det på ett skadligt sätt. För mig finns inte att under en kort period plåga mig för att få ner min vikt, utan jag vill hitta ett sätt att leva hälsosamt. Vanligtvis är jag bara för svag och när prinsesstårtan står där till fikat är det så lätt att tänka att det är ok, bara den här gången. Problemet är att nästa gång kommer så snabbt igen. Det finns alltid något undantag att göra.

Efter en vecka vägde jag nästan två kilo mindre än vad jag började på, trots att jag inte upplever att jag har lidit av mina uppoffringar. Istället är jag stolt över att jag förmått mig att tacka nej till alla godsaker och att jag gör framsteg på gymmet. Jag inser så klart att jag nog kommer börja gå upp om ett tag, men det känns bra att jag har gjort vad jag kan för att stärka kroppen inför det.