Dag 32 idag och det är först idag som jag reflekterar över att jag hittills inte tänkt på att jag kanske borde göra ett graviditetstest. Istället har jag mest utgått från att det inte blivit något denna månad heller. Ägglossningstesterna har inte visat något alls, jättesvaga streck under hela perioden jag tagit dem. Kanske borde jag ha fortsatt ta dem ännu längre, men när de tog slut efter lite mer än två veckor orkade jag inte köpa nya.
Igår var vi för ett första möte på en barnlöshetsklinik. Ganska meningslöst möte egentligen, enda effekten var att jag kom 40 minuter för sent till jobbet och att jag slipper använda en skrivare på jobbet för att skriva ut hälsodeklarationsblanketten vi ska lämna in på det första ”riktiga” mötet. Fästmannen fick en remiss till spermaprov men det hade han ju lika gärna kunnat fått över telefon.
Rekommendationerna är att vänta ett år innan man söker hjälp, men vi kom fram till att det var osmart att ta det mitt i sommaren, då hinner det bli september innan vi kommer någon vart. Har kvinnan oregelbunden mens eller är över 35 så ska man höra av sig redan efter ett halvår. Även om jag inte är 35 år ännu börjar jag ju närma mig och att mensen är knäpp har jag ju vetat i ett halvår. Borde kanske hört av oss ännu tidigare i och med det, men på något sätt känns det lite som om vi är fåniga och överdriver som går dit redan. Lite som att vi borde ha fler perfekta ”ägglossning kombinerat med sex”-tillfällen för att det ska räknas som om vi har problem. Om vi inte ens lyckas tajma det, kan vi ens påstå att vi har problem? Lite så... Samtidigt, lyckas jag inte identifiera ägglossningen mer än hälften av gångerna kanske det faktiskt är så att vi har problem.
Nu verkar det ta mer än en månad innan vi får komma tillbaka dit, då är vi i slutet av maj eller början av juni och då har det faktiskt gått nästan ett år sedan jag slutade med p-ringen. Vi hörde nog av oss i ganska bra tid i alla fall, känns skönt att faktiskt få kolla upp att det står rätt till med oss. Eller få reda på vad som är fel.
19 april 2013
10 april 2013
Att bemöta bekantas konstiga åsikter
Anna skriver ett gästinlägg om jämställdhet på sin väns blogg och får en slev av de gamla vanliga motargumenten plus lite extra krydda i form av någon som faktiskt tycker att det är fint med en man som tar hand om kvinnan och då så klart tjänar mer än henne, om hon ens jobbar.
Men det jag reagerar över är snarare hennes väns åsikter. Jag har tänkt en hel del på sistone om hur man ska hantera diskussioner i detta ämne med vänner och bekanta. Jag är intresserad av ämnet och har läst mycket om det. I skrift skulle jag nog kunna försvara mina åsikter ganska bra. Men det är svårare att prata om det. Jag kanske inte är helt beredd på att det ska komma och de kan vara så kategoriska i sina åsikter.
I helgen hamnade vi också lite oväntat i en diskussion om hur det här med hen och jämställdhet går för långt och begränsar barn när man förbjuder typiska pojk- och flickleksaker och allt ska vara så neutralt. Den här gången gjorde jag en ansträngning att försöka få dem att förstå att det inte är på det sättet, att det istället handlar om att erbjuda fler möjligheter än att begränsa till sådant som är typiskt för barnets kön. Det bisarra i den här situationen var ju dessutom att det här föräldraparet i handling gör just det. Deras äldsta sons favoritfärg var rosa och barnen fick leka med prinsesskläder och så vidare. De är alltså för, i praktiken, men på något sätt hade de lyckats bli emot i alla fall.
Sällan har jag hört någon som verkligen begränsar på det sättet, oftast hör man istället motståndarna säga att andra gör det och det är det som mycket av deras argumentation bygger på. Detta föräldapar hade just ett sånt exempel. Någon släkting hade blivit väldigt upprörd vid tanken på att köpa en barbie till en flicka och fick på så sätt manifestera alla feminister som påstås vilja göra alla barn till en grå massa. Svårt att bemöta, även om jag försöker påpeka att det bara är ett exempel och knappast något som någon större massa försöker införa.
Men det jag reagerar över är snarare hennes väns åsikter. Jag har tänkt en hel del på sistone om hur man ska hantera diskussioner i detta ämne med vänner och bekanta. Jag är intresserad av ämnet och har läst mycket om det. I skrift skulle jag nog kunna försvara mina åsikter ganska bra. Men det är svårare att prata om det. Jag kanske inte är helt beredd på att det ska komma och de kan vara så kategoriska i sina åsikter.
När vännen T var på besök i vintras råkade Bechdel-testet komma upp i samtalet och hennes kommentar efter att ha fått det förklarat för sig var att det där lät ju lite väl ultrafeministiskt. Det blev ingen vidare diskussion om det och det grämer mig lite. Jag tycker det är tragiskt att mannen är sådan norm i film att man inte ens reagerar på avsaknaden av självständiga kvinnor.
På vi var ute ett gäng från jobbet för ett tag sedan var det två personer i sällskapet som verkligen fann varandra i åsikten om att feminismen har gått för långt och att män ju måste få vara män och kvinnor kvinnor. Det gick så långt att en av dem berättade att hon vägrar byta glödlampor hemma för det är en mans uppgift. Stämningen i diskussion och det totala samförståndet mellan de två inblandade gjorde att jag verkligen inte ville ge mig in i den även om jag försökte lite i början. Sen gav jag upp. En annan i sällskapet undrade vad de pratade om och jag informerade henne lite raljant om att hon hade ett problem eftersom hon ju bor ensam och därför inte har någon man som kan byta glödlamporna åt henne. Då blev hon som sagt detta först väldigt upprörd och började med hög röst säga åt mig att sluta ljuga och lyssna på vad hon sa istället. Men det var ju precis det hon hade sagt tidigare.
På vi var ute ett gäng från jobbet för ett tag sedan var det två personer i sällskapet som verkligen fann varandra i åsikten om att feminismen har gått för långt och att män ju måste få vara män och kvinnor kvinnor. Det gick så långt att en av dem berättade att hon vägrar byta glödlampor hemma för det är en mans uppgift. Stämningen i diskussion och det totala samförståndet mellan de två inblandade gjorde att jag verkligen inte ville ge mig in i den även om jag försökte lite i början. Sen gav jag upp. En annan i sällskapet undrade vad de pratade om och jag informerade henne lite raljant om att hon hade ett problem eftersom hon ju bor ensam och därför inte har någon man som kan byta glödlamporna åt henne. Då blev hon som sagt detta först väldigt upprörd och började med hög röst säga åt mig att sluta ljuga och lyssna på vad hon sa istället. Men det var ju precis det hon hade sagt tidigare.
I helgen hamnade vi också lite oväntat i en diskussion om hur det här med hen och jämställdhet går för långt och begränsar barn när man förbjuder typiska pojk- och flickleksaker och allt ska vara så neutralt. Den här gången gjorde jag en ansträngning att försöka få dem att förstå att det inte är på det sättet, att det istället handlar om att erbjuda fler möjligheter än att begränsa till sådant som är typiskt för barnets kön. Det bisarra i den här situationen var ju dessutom att det här föräldraparet i handling gör just det. Deras äldsta sons favoritfärg var rosa och barnen fick leka med prinsesskläder och så vidare. De är alltså för, i praktiken, men på något sätt hade de lyckats bli emot i alla fall.
Sällan har jag hört någon som verkligen begränsar på det sättet, oftast hör man istället motståndarna säga att andra gör det och det är det som mycket av deras argumentation bygger på. Detta föräldapar hade just ett sånt exempel. Någon släkting hade blivit väldigt upprörd vid tanken på att köpa en barbie till en flicka och fick på så sätt manifestera alla feminister som påstås vilja göra alla barn till en grå massa. Svårt att bemöta, även om jag försöker påpeka att det bara är ett exempel och knappast något som någon större massa försöker införa.
Det vill verkligen inte låta sådana påståenden stå oemotsagda, men ibland är det så svårt att få till en bra diskussion om det.
4 april 2013
Hur hinner andra städa?
- Hur kemikaliestädar man sin lägenhet, frågar Hanna på radio den inbjudna experten.
Fan, jag hinner ju inte ens städa vanligt. Städning finns alltid på listan över saker vi borde göra men sällan prioriterar. Vi tar tag i det värsta, men det går sällan hela vägen. Stökigheten håller sig då på ungefär samma nivå, men jag blir aldrig nöjd. I helgen pratade vi om fönsterputsning, familjen tyckte vi skulle ägna måndagens ledighet åt det. Jag deklarerade med en gång att det inte fanns någon som helst chans att jag tänkte göra det. Det finns så många fler saker som har högre prioritet än att ta hand om fönstrena, även om man bara ser till städning.
När jag hör om tidsanvändningsstudien från SCB och tiden som folk lägger ner på hushållsarbete i snitt per dag så har jag svårt att förstå hur de har den tiden att lägga. Andra funderingar jag får är ifall den ojämställdhet som förekommer för hushållsarbete också gäller oss, på ett omedvetet plan. Fästmannen har ett väldigt tydligt ställningstagande för att vi ska göra lika mycket. Om jag någon gång säger att jag kan laga mat själv, för jag ser ju att han har mycket med jobbet eller något sånt så protesterar han bestämt och säger att vi ska göra lika mycket. Jättebra inställning.
Helt lika blir det ju å andra sidan inte, frågan är åt vilket håll det svänger. Jag kanske är det stora undantaget i SCB:s undersökning eftersom jag är så jäkla seg på att städa. Eller så faller vi in i könsnormerna här, jag har faktiskt inte koll. Igår tog jag en vända på stan och handlade mat. När jag väl kommit hem la vi ner lika mycket tid på att laga maten, diska och åka och köpa det jag glömt när jag var i affären. Jag vek dessutom ihop de nytvättade handdukarna. Detta ger övervikt till mig igår. Å andra sidan fixade han matlådorna senare på kvällen, det var han som hade hängt upp handdukarna på tvättställningen förra veckan och dessutom var det han som lagade kvällsmat i förrgår medan jag spelade dataspel.
Fan, jag hinner ju inte ens städa vanligt. Städning finns alltid på listan över saker vi borde göra men sällan prioriterar. Vi tar tag i det värsta, men det går sällan hela vägen. Stökigheten håller sig då på ungefär samma nivå, men jag blir aldrig nöjd. I helgen pratade vi om fönsterputsning, familjen tyckte vi skulle ägna måndagens ledighet åt det. Jag deklarerade med en gång att det inte fanns någon som helst chans att jag tänkte göra det. Det finns så många fler saker som har högre prioritet än att ta hand om fönstrena, även om man bara ser till städning.
När jag hör om tidsanvändningsstudien från SCB och tiden som folk lägger ner på hushållsarbete i snitt per dag så har jag svårt att förstå hur de har den tiden att lägga. Andra funderingar jag får är ifall den ojämställdhet som förekommer för hushållsarbete också gäller oss, på ett omedvetet plan. Fästmannen har ett väldigt tydligt ställningstagande för att vi ska göra lika mycket. Om jag någon gång säger att jag kan laga mat själv, för jag ser ju att han har mycket med jobbet eller något sånt så protesterar han bestämt och säger att vi ska göra lika mycket. Jättebra inställning.
Helt lika blir det ju å andra sidan inte, frågan är åt vilket håll det svänger. Jag kanske är det stora undantaget i SCB:s undersökning eftersom jag är så jäkla seg på att städa. Eller så faller vi in i könsnormerna här, jag har faktiskt inte koll. Igår tog jag en vända på stan och handlade mat. När jag väl kommit hem la vi ner lika mycket tid på att laga maten, diska och åka och köpa det jag glömt när jag var i affären. Jag vek dessutom ihop de nytvättade handdukarna. Detta ger övervikt till mig igår. Å andra sidan fixade han matlådorna senare på kvällen, det var han som hade hängt upp handdukarna på tvättställningen förra veckan och dessutom var det han som lagade kvällsmat i förrgår medan jag spelade dataspel.
Antagligen har vi båda en känsla av att den andre gör mer och båda har lite dåligt samvete för att det ser ut som det gör hemma. Jag tror vi har goda förutsättningar för något så när jämställdhet i hemmet.
Väntan på rätt dag
Dag 17. Woman log har markerat dagen med en blomma. Ägglossningstesten säger å andra sidan ingenting. Det andra strecket är knappt synligt. Förra månaden var dag 17 den dag då teststrecket var som starkast, även om det aldrig blev lika starkt som kontrollstrecket.
Systern tycker det är onödigt och till och med dumt att hålla på att leta efter ägglossningen med test. Själv tycker jag det är en bra idé. Åtminstone i teorin, om vi hade haft bättre tur när det gäller att hitta den. Hon tror att det skapar onödig stress att leta efter ägglossningen och hade dessutom hört att testen inte gör utslag förrän det egentligen redan är försent.
Själv skulle jag tycka det var mer stressande att inte ha någon aning om när det var dags. Det är ju bara att ligga regelbundet svarade hon, men vi orkar faktiskt inte varannan dag hela tiden. Vet man att det är dags kanske man gör en extra ansträngning men hela tiden fungerar faktiskt inte.
Att de skulle ge utslag för sent tror jag inte heller, av instruktionerna att döma så inträffar ägglossningen 1-2 dagar efter positivt test. Fast just nu är det mest frustrerande att det ska vara så svårt att ens få utslag. Jag är ju alltid lite orolig att det inte ens ska bli någon ägglossning, särskilt med tanke på att jag tog naproxenen förra veckan.
Systern tycker det är onödigt och till och med dumt att hålla på att leta efter ägglossningen med test. Själv tycker jag det är en bra idé. Åtminstone i teorin, om vi hade haft bättre tur när det gäller att hitta den. Hon tror att det skapar onödig stress att leta efter ägglossningen och hade dessutom hört att testen inte gör utslag förrän det egentligen redan är försent.
Själv skulle jag tycka det var mer stressande att inte ha någon aning om när det var dags. Det är ju bara att ligga regelbundet svarade hon, men vi orkar faktiskt inte varannan dag hela tiden. Vet man att det är dags kanske man gör en extra ansträngning men hela tiden fungerar faktiskt inte.
Att de skulle ge utslag för sent tror jag inte heller, av instruktionerna att döma så inträffar ägglossningen 1-2 dagar efter positivt test. Fast just nu är det mest frustrerande att det ska vara så svårt att ens få utslag. Jag är ju alltid lite orolig att det inte ens ska bli någon ägglossning, särskilt med tanke på att jag tog naproxenen förra veckan.
3 april 2013
Dra ner på spelandet
Jag har funderat en del på sistone över spelandet. När jag var tillsammans med förra pojkvännen var det hela tiden en källa till konflikt. Nu är det istället något jag och fästmannen gör tillsammans. Mängden speltid i veckan har helt klart ökat och det får mig att tänka lite. Förr fick jag ju jämt höra att jag var spelberoende och hade ett problem. Ifrågasättandet är nu helt borta vilket är jätteskönt men samtidigt är det värt att själv reflektera över det då.
Jag tror ärligt inte att jag eller fästmannen har problem med överdriven mängd spelande. Kanske är lätt att säga så själv, att inte se sina egna brister. Sen jag och förra pojkvännen flyttade isär har spelandet spelat mindre roll. I min egna lägenhet var spelandet inte alls prioritet på något sätt. Istället tittade jag på tv-serier, läste bloggar och skrev själv. Självklart spelade jag också, men WoW har nog aldrig känts så oviktigt som det senaste året. Jag vet vad jag vill göra och jag är helt inställd på att vi kommer sluta raida när vi väl lyckas bli gravida och ta oss igenom en graviditet.
Ändå har det på sistone blivit för mycket. Senaste patchen har medfört en massa "måsten", eller i alla fall "borden" och jag lider av att inte hinna med allting jag vill göra, både i och utanför spelet. Vi har pratat lite om det och idag hade han tänkt till på egen hand. Slutsatsen han nått var att jag inte skulle göra något extra i spelet den här veckan förutom raidandet. Det kändes både skönt och befriande.
Jag tror ärligt inte att jag eller fästmannen har problem med överdriven mängd spelande. Kanske är lätt att säga så själv, att inte se sina egna brister. Sen jag och förra pojkvännen flyttade isär har spelandet spelat mindre roll. I min egna lägenhet var spelandet inte alls prioritet på något sätt. Istället tittade jag på tv-serier, läste bloggar och skrev själv. Självklart spelade jag också, men WoW har nog aldrig känts så oviktigt som det senaste året. Jag vet vad jag vill göra och jag är helt inställd på att vi kommer sluta raida när vi väl lyckas bli gravida och ta oss igenom en graviditet.
Ändå har det på sistone blivit för mycket. Senaste patchen har medfört en massa "måsten", eller i alla fall "borden" och jag lider av att inte hinna med allting jag vill göra, både i och utanför spelet. Vi har pratat lite om det och idag hade han tänkt till på egen hand. Slutsatsen han nått var att jag inte skulle göra något extra i spelet den här veckan förutom raidandet. Det kändes både skönt och befriande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)