Jag har funderat en del på sistone över spelandet. När jag var tillsammans med förra pojkvännen var det hela tiden en källa till konflikt. Nu är det istället något jag och fästmannen gör tillsammans. Mängden speltid i veckan har helt klart ökat och det får mig att tänka lite. Förr fick jag ju jämt höra att jag var spelberoende och hade ett problem. Ifrågasättandet är nu helt borta vilket är jätteskönt men samtidigt är det värt att själv reflektera över det då.
Jag tror ärligt inte att jag eller fästmannen har problem med överdriven mängd spelande. Kanske är lätt att säga så själv, att inte se sina egna brister. Sen jag och förra pojkvännen flyttade isär har spelandet spelat mindre roll. I min egna lägenhet var spelandet inte alls prioritet på något sätt. Istället tittade jag på tv-serier, läste bloggar och skrev själv. Självklart spelade jag också, men WoW har nog aldrig känts så oviktigt som det senaste året. Jag vet vad jag vill göra och jag är helt inställd på att vi kommer sluta raida när vi väl lyckas bli gravida och ta oss igenom en graviditet.
Ändå har det på sistone blivit för mycket. Senaste patchen har medfört en massa "måsten", eller i alla fall "borden" och jag lider av att inte hinna med allting jag vill göra, både i och utanför spelet. Vi har pratat lite om det och idag hade han tänkt till på egen hand. Slutsatsen han nått var att jag inte skulle göra något extra i spelet den här veckan förutom raidandet. Det kändes både skönt och befriande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar