Att bemöta bekantas konstiga åsikter

Anna skriver ett gästinlägg om jämställdhet på sin väns blogg och får en slev av de gamla vanliga motargumenten plus lite extra krydda i form av någon som faktiskt tycker att det är fint med en man som tar hand om kvinnan och då så klart tjänar mer än henne, om hon ens jobbar.

Men det jag reagerar över är snarare hennes väns åsikter. Jag har tänkt en hel del på sistone om hur man ska hantera diskussioner i detta ämne med vänner och bekanta. Jag är intresserad av ämnet och har läst mycket om det. I skrift skulle jag nog kunna försvara mina åsikter ganska bra. Men det är svårare att prata om det. Jag kanske inte är helt beredd på att det ska komma och de kan vara så kategoriska i sina åsikter.

När vännen T var på besök i vintras råkade Bechdel-testet komma upp i samtalet och hennes kommentar efter att ha fått det förklarat för sig var att det där lät ju lite väl ultrafeministiskt. Det blev ingen vidare diskussion om det och det grämer mig lite. Jag tycker det är tragiskt att mannen är sådan norm i film att man inte ens reagerar på avsaknaden av självständiga kvinnor.

På vi var ute ett gäng från jobbet för ett tag sedan var det två personer i sällskapet som verkligen fann varandra i åsikten om att feminismen har gått för långt och att män ju måste få vara män och kvinnor kvinnor. Det gick så långt att en av dem berättade att hon vägrar byta glödlampor hemma för det är en mans uppgift. Stämningen i diskussion och det totala samförståndet mellan de två inblandade gjorde att jag verkligen inte ville ge mig in i den även om jag försökte lite i början. Sen gav jag upp. En annan i sällskapet undrade vad de pratade om och jag informerade henne lite raljant om att hon hade ett problem eftersom hon ju bor ensam och därför inte har någon man som kan byta glödlamporna åt henne. Då blev hon som sagt detta först väldigt upprörd och började med hög röst säga åt mig att sluta ljuga och lyssna på vad hon sa istället. Men det var ju precis det hon hade sagt tidigare.

I helgen hamnade vi också lite oväntat i en diskussion om hur det här med hen och jämställdhet går för långt och begränsar barn när man förbjuder typiska pojk- och flickleksaker och allt ska vara så neutralt. Den här gången gjorde jag en ansträngning att försöka få dem att förstå att det inte är på det sättet, att det istället handlar om att erbjuda fler möjligheter än att begränsa till sådant som är typiskt för barnets kön. Det bisarra i den här situationen var ju dessutom att det här föräldraparet i handling gör just det. Deras äldsta sons favoritfärg var rosa och barnen fick leka med prinsesskläder och så vidare. De är alltså för, i praktiken, men på något sätt hade de lyckats bli emot i alla fall.

Sällan har jag hört någon som verkligen begränsar på det sättet, oftast hör man istället motståndarna säga att andra gör det och det är det som mycket av deras argumentation bygger på. Detta föräldapar hade just ett sånt exempel. Någon släkting hade blivit väldigt upprörd vid tanken på att köpa en barbie till en flicka och fick på så sätt manifestera alla feminister som påstås vilja göra alla barn till en grå massa. Svårt att bemöta, även om jag försöker påpeka att det bara är ett exempel och knappast något som någon större massa försöker införa.

Det vill verkligen inte låta sådana påståenden stå oemotsagda, men ibland är det så svårt att få till en bra diskussion om det.