Det fungerade

När vi tog kontakt med kliniken kände jag mig lite tvungen att, både inför oss själva, kliniken och omvärlden, motivera varför vi tog kontakt så tidigt. Jag börjar ju bli lite gammal, mensen är oregelbunden och dessutom, skulle vi verkligen vänta ett år så är det ju mitt i sommaren och då hinner det ju säkert bli höst innan vi kommer igång... Så där gick jag och tänkte. Men ändå drog vi ut på det ganska länge innan vi tog kontakt.

Nu är jag jätteglad över att vi tog kontakt så pass tidigt att vi hann starta en behandling före sommaren. Redan första cykeln blev kortare så jag fick känslan av att Metforminet hade hjälpt. Nästa cykel kollade vi också efter ägglossning och lyckades för första gången på jättelänge faktiskt identifiera när den inträffade. Det fungerade!

Men det räcker ju så klart inte med att ha fått igång ägglossningarna, man ska ju lyckas få till en befruktning också. Och det gick! På andra försöket efter inledd behandling är vi nu gravida och ser fram emot en aprilbebis.

Andras föräldraskap

Vi har haft besök av sambons syster med familj i några dagar och det har fått oss att reflektera över barnuppfostran. Efteråt, i samtal med sin mor, sa sambon just det, med det lite försiktiga tillägget att man kanske inte ska ha åsikter om andras föräldraskap när man själv inte har barn. Hon höll genast med om att nej, det ska man verkligen inte. Och därmed var det samtalsämnet avslutad.

Hemma fortsatte istället diskussionen. Jag tycker visst att man måste kunna ha åsikter om andras föräldraskap. Skulle någon slå sitt barn är det olagligt och jag får så klart tycka att det är fel att göra så, även om jag inte har barn. Det finns många saker som är lagliga men som jag tycker är olämpliga. Samtidigt är jag ödmjuk inför det faktum att barn är olika och kan vara svåra att hantera. När det är svårt att få barnet att gå och lägga sig på kvällen eller att äta accepterar jag att jag inte kan veta hur det skulle vara för mig själv om jag vore i samma situation.

Det jag i första hand reagerade på var att båda föräldrarna hade ett väldigt auktoritärt föräldraskap. Det var många hårda ord och lite tålamod. Detta gällde särskilt det större barnet. Jag upplevde det som att de kränkte henne flera gånger varje dag. Om jag var förälder skulle jag inte vilja att relationen mellan mig och mitt barn var sådan att barnet kände sig förorättad och orättvist behandlad så ofta som jag gissar att hon gjorde. Visst uppstår situationer när man som förälder måste sätta gränser, men det måste ändå finnas bättre sätt att säga ifrån.

Något särskilt sambon reagerade på var att fadern i familjen överlät mycket ansvar på modern. Han kunde bara gå undan, ibland utan ett ord, ibland med en lam ursäkt om varför det var hon som skulle ta hand om barnen just då.

När det gällde säkerhet fanns det också en del saker vi reagerade på. Vi upplevde dem som lite slappa där, tex lämnade de stora barnet i vårt ansvar under en längre tid utan att säga till att de skulle vara borta så länge. När vi var och badade var det ännu värre. Helt plötsligt gick pappan bara därifrån trots att det hade varit han som vaktade det större, knappt simkunniga barnet som var en bit bort i vattnet.

Slutligen så var de ju så klart väldigt bestämda gällande vad en pojke gör och vad en flicka gör. Vid ett tillfälle gav den yngsta ifrån sig ett väldigt gällt och högt ljud och blev då tillsagd att sluta med motiveringen "Du är ju en pojke". Vad är det för något? Hade det varit ok att låta så om man är flicka? Anser pappan att det är så flickor och kvinnor låter? Så klart inte! Jag ångrar att jag inte påpekade det, men det är alltid så lätt att vara efterklok, som jag skrev om i Att bemöta bekantas konstiga åsikter. Vid ett annat tillfälle skulle flickan välja ett klistermärke och pappan bröt emellan och snodde åt sig det blå klistermärket åt sonen.

Kanske vågar ta medicinen mer nu

En intressant iakttagelse är att när jag läser gamla inlägg här är att jag kopplar min brist på ägglossning till att jag varit tvungen att ta Naproxen när jag har haft migrän. Nu när jag vet att jag har PCO och att det var därför ägglossningarna uteblev känner jag mig nog tryggare med att faktiskt ta medicinerna när jag behöver dem. Det är skönt att inse.

En glad gubbe

I veckan fick vi vår första smiley på länge, dvs positivt resultat på ägglossningstestet. Min syster har tidigare sagt att vi inte borde göra såna test, att det bara är stressande. Även gynekologen tyckte att vi kunde låta bli, mest med hänvisning till att det blir dyrt, men hon verkade också tycka att de är onödiga.

Vi lät bli första månaden efter läkarbesöket men den här månaden ändrade vi oss. Jag kände att jag ville ha bekräftelse på att jag fungerade. Om den stora svårigheten med att bli med barn ligger i att jag inte har ägglossning vill jag ju så klart veta om jag har det eller inte. Att få veta att medicinen har haft effekt gör mig tryggare, inte mer stressad.

Sen att dessutom veta när detta inträffar och inte bara att det inträffar känns också skönt. Nu vet vi att vi gjort vad vi kan den här månaden. Bara vänta och se. Inget behov av att gå och oroa oss över att vi borde ha sex den närmaste veckan. Vi kan ha det när vi vill istället.

Likabehandlingsarbetet - vad hände?

Så vad hände med mina kommentarer på företagets jämställdhetsarbete? Inte jättemycket tyvärr. Min kollega skickade vidare det jag skrivit till de andra i gruppen. De var tacksamma för feedback och lät positiva, men jag tolkade det ändå inte som om det medförde en så stor förändring. De har reviderat baserat på mina kommentarer, men avslutar med att säga att "någonstans får vi bestämma att den är klar för i år", med hänvisning till att det är ett levande dokument så den kommer ju ändå att fortsätta utvecklas.

Nu har jag ju inte sett slutresultatet ännu, kollegan sa att han skulle skickade det till mig så snart han själv fick se det. Jag uppfattar det som att mycket ansvar för att driva arbetet ligger på cheferna, chefer som kanske inte är särskilt insatta alls i sånt här. Väldigt stor betydelse verkar ligga på att cheferna ska gå igenom likabehandlingsplanen med sin avdelning. Jag kan inte komma ifrån att jag tycker den innebär ett cirkelresonemang. Företagets likabehandlingsplan anger att vi ska ha jämställdhet och mångfald och detta ska uppnås genom att vi går igenom likabehandlingsplanen en gång om året. Den hänvisar i princip bara tillbaka till sig själv utan några andra vettiga åtgärder.

I höst ska vi ha ett avdelningsmöte om just likabehandlingsarbete. Chefen kom inte ens ihåg att det heter "likabehandling"utan var tvungen att fråga tidigare nämnd kollega. Lyckligtvis har de insett sina begränsningar och försöker få in en extern diskussionsledare. Ska bli intressant att se hur det blir, men jag är lite rädd att jag kommer bli besviken.