Vi har haft besök av sambons syster med familj i några dagar och det har fått oss att reflektera över barnuppfostran. Efteråt, i samtal med sin mor, sa sambon just det, med det lite försiktiga tillägget att man kanske inte ska ha åsikter om andras föräldraskap när man själv inte har barn. Hon höll genast med om att nej, det ska man verkligen inte. Och därmed var det samtalsämnet avslutad.
Hemma fortsatte istället diskussionen. Jag tycker visst att man måste kunna ha åsikter om andras föräldraskap. Skulle någon slå sitt barn är det olagligt och jag får så klart tycka att det är fel att göra så, även om jag inte har barn. Det finns många saker som är lagliga men som jag tycker är olämpliga. Samtidigt är jag ödmjuk inför det faktum att barn är olika och kan vara svåra att hantera. När det är svårt att få barnet att gå och lägga sig på kvällen eller att äta accepterar jag att jag inte kan veta hur det skulle vara för mig själv om jag vore i samma situation.
Det jag i första hand reagerade på var att båda föräldrarna hade ett väldigt auktoritärt föräldraskap. Det var många hårda ord och lite tålamod. Detta gällde särskilt det större barnet. Jag upplevde det som att de kränkte henne flera gånger varje dag. Om jag var förälder skulle jag inte vilja att relationen mellan mig och mitt barn var sådan att barnet kände sig förorättad och orättvist behandlad så ofta som jag gissar att hon gjorde. Visst uppstår situationer när man som förälder måste sätta gränser, men det måste ändå finnas bättre sätt att säga ifrån.
Något särskilt sambon reagerade på var att fadern i familjen överlät mycket ansvar på modern. Han kunde bara gå undan, ibland utan ett ord, ibland med en lam ursäkt om varför det var hon som skulle ta hand om barnen just då.
När det gällde säkerhet fanns det också en del saker vi reagerade på. Vi upplevde dem som lite slappa där, tex lämnade de stora barnet i vårt ansvar under en längre tid utan att säga till att de skulle vara borta så länge. När vi var och badade var det ännu värre. Helt plötsligt gick pappan bara därifrån trots att det hade varit han som vaktade det större, knappt simkunniga barnet som var en bit bort i vattnet.
Slutligen så var de ju så klart väldigt bestämda gällande vad en pojke gör och vad en flicka gör. Vid ett tillfälle gav den yngsta ifrån sig ett väldigt gällt och högt ljud och blev då tillsagd att sluta med motiveringen "Du är ju en pojke". Vad är det för något? Hade det varit ok att låta så om man är flicka? Anser pappan att det är så flickor och kvinnor låter? Så klart inte! Jag ångrar att jag inte påpekade det, men det är alltid så lätt att vara efterklok, som jag skrev om i Att bemöta bekantas konstiga åsikter. Vid ett annat tillfälle skulle flickan välja ett klistermärke och pappan bröt emellan och snodde åt sig det blå klistermärket åt sonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar