Att våga konfrontera

Häromdagen kommenterade jag hos Ett tigerliv att jag tycker det är bra med personer som är engagerade på Facebook och vågar ta diskussion. Själv drar jag mig för att sticka ut hakan och blir rejält stressad om jag väl skulle göra det.

Men häromdagen tyckte jag ändå det var ett bra tillfälle att protestera i en diskussion som pågick på svägerskans Facebook. Hon och hennes sambo har tidigare skrivit mer eller mindre halvrasistiska saker. Den här gången handlade det om tomteförbudet i luciatåget i en skola i Skåne. Skolledningen ville ha ett mer traditionellt svenskt luciatåg och förbjöd därför barnen att klä ut sig till tomtar och pepparkakor. Helt klart ett beslut som kan ifrågasättas, jag skulle nog också bli irriterad om det hände på vår skola.

Men ska man ifrågasätta det får man ju göra det på de grunder som skolledningen lägger till. De vill som sagt ha ett traditionellt luciatåg, gå tillbaka mer till hur det brukade vara förr i tiden innan så många av barnen vill vara annat än lucia, tärna och stjärngosse, en förändring som jag upplever har inträffat sedan jag var barn. Där tycker jag att skolledningen helt enkelt får hänga med i tiden och acceptera förändringar, precis som alla som är rädda för att nya influenser blandas in i vår kultur får göra.

Att då börja skriva saker som ”nu får vi väl inte fira jul längre”, ”snart tar de väl bort kycklingarna och påskäggen på påsken också” och att det här är omvänd rasism när vi inte får vara svenskar längre, som en annan av sambons släktingar klämde till med känns helt verklighetsfrämmande. Vaddå ta bort svenska traditioner, det var ju svenska jultraditioner man ville behålla. Just den retoriken de använde är ju just den som rasisterna använder när de upplever att vi anpassar oss till andra kulturer för mycket. Det är som om de bara läst rubriken, ignorerat vad som står i artikeln och dragit sina egna slutsatser. I slutet förnekade svägerskan att hon skulle ha skrivit något rasistiskt, det hade ju inte varit någon som ens nämnt rasism förrän jag tog upp det hade hon mage att påstå. Där var jag tacksam för sambons inlägg i diskussionen om att det faktiskt varit den andra släktingen som dragit in det. Men även alla kommentarer innan det var ju åt det hållet, även om själva ordet inte nämndes.

En intressant sak här är att titta på mina egna reaktioner i det hela, hur jag upplever situationen när jag väljer att ta konflikten. Som jag skrev i första stycket så blir jag stressad bara över att ha gett mig in i diskussionen – hjärtklappning när jag postat inlägget och liknande. Samtidigt går jag och undrar ifall de är arga på mig, trots att det ju är de som har postat puckade åsikter som jag skulle kunna vara arg på dem för. Just min konflikträdsla är något jag helt klart behöver jobba med.

Diskussionen slutade med svägerskans styvsons kommentar ”Snart får vi inte fira jul längre”. All diskussion hade gått honom helt över huvudet, precis som för de flesta andra som var inblandade. Tvivlar starkt på att någon fattade poängen.