Långt innan jag blev gravid den här gången surfade jag bebiskläder på nätet. Det fanns så mycket jag tycker är fint, så mycket jag ville köpa. Sen när bebisen väl var på gång tog det fart med ny glöd, för nu fanns det faktiskt ett behov. Vi skulle ha ett barn och det barnet behövde kläder.Den ena svägerskan som fick barn förra året erbjöd sig att låna ut bebiskläder till oss och det tackade vi ja till. Vi har hela tiden sagt att när vi har sett kläderna vi får därifrån och vet vad vi saknar, först då ska vi börja köpa eget. I jul var det äntligen dags och mest såg jag väl fram emot det just för att det var då vi skulle få köpa själva.
När andra svägerskan hörde att vi skulle få låna kläder av systern ville hon också dela med sig och plockade fram en massa kläder. Plötsligt satt vi där med hur mycket kläder som helst i de minsta storlekarna och behovet av att köpa eget var i princip lika med noll.
Jag kunde inte låta bli att vara besviken. Inte bara över det faktum att jag knappt skulle få köpa något själv utan också över att de kläder de hade var så tråkiga. Båda deras yngsta barn var pojkar och de är ganska traditionella i sina färgval. Kläderna var alltså vita, beiga, grå, bruna, svarta och med några få undantag blå eller gröna. Den ena hade liiite mer färg än den andra, men det hörde snarare till undantagen. Och här sitter jag och längtar efter klara fina färger med stor spridning, oavsett om det blir en flicka eller pojke.
Kan inte låta bli att känna mig otacksam där jag sitter med tio, femton bodys och byxor i varje storlek och är missnöjd. Jättebra att vi sparar pengar nu när vi bara köper något enstaka plagg i varje storlek, jättebra att kläderna är vältvättade - men vad tråkigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar