Färger... igen

Den blivande farfadern fällde i helgen kommentaren att han hoppas att det blir en flicka, för om det blir en pojke kommer han få gå klädd i rosa. Jag stör mig så otroligt mycket på attityden men han är helt omöjlig att prata vettigt med om sånt. En flicka i blått skulle inte ha vara illa alls, men en pojke i rosa... ojoj, så kan man ju inte ha det!

Jag kan bara inte förstå varför det är så viktigt för honom att köna barnen, att de ska vara på ett visst sätt bara för att de är flickor eller pojkar.

Resten av släkten verkar inte vara lika illa, de var ganska samstämmiga om att barn kan ha många olika färger, men jag tror nog att när det kommer till kritan skulle de tycka det var lite konstigt med "flickiga" färger på en pojke. Den blivande gammelfarmodern sa dessutom att hon gärna hade stickat något till bebisen, men att det är så tråkigt när man inte vet vad det blir och bara kan sticka i vitt. Snacka om att begränsa sig själv...

Såna här kommentarer får mig att vilja provocera och bara sätta på vår eventuelle son en massa färglada kläder. Det är ju inte ens så att vi har tänkt ha jättemycket rosa på en pojke, eller flicka för den delen heller, utan mest ha färglada kläder. Vi har köpt saker i turkost, rött, lila, rosa, blått och gult, lite för att väga upp alla färglösa kläder vi fått låna från sambons systrar.

Samtidigt är jag rädd att vårt barn riskerar att få en massa onödiga kommentarer om hen bryter mot normerna om hur sambons familj tycker att man ska vara. Minns fortfarande med obehag hur sambons pappa drog tag i sin dottersons hand och bestämt deklarerade att pojkar minsann inte ska ha nagellack. Varken jag eller sambon skulle inte acceptera sånt beteende mot vårt barn, men har det redan hänt är det ju redan för sent. Även om vi markerar att det inte är ok har barnet redan blivit utsatt för det. Ska vi som föräldrar ens försätta barnet i en situation där det kan hända? Samtidigt tycker jag inte att vi ska behöva anpassa oss efter en begränsande norm bara för att skydda barnet.